|Startsida | Sångare | Andra artister och kreatörer | Libretton | Operahus | Jag och min operavärld | Sökord |
|Startsida | Sångare | Andra artister och kreatörer | Libretton | Operahus | Jag och min operavärld | Sökord |
SPECIALARBETE
Komvux Kronborg
Samhällskunskap C1:1DN
2001-04-24
Mogens H Andersson
Malmö
E-mailHandledare: Per Erik Persson
Uppsatsen inleds med en kort inledning och första delen avslutas med en definition av barnarbete, dvs vad jag avser med det. Jag fortsätter med att övergripande beskriva hur vanligt barnarbetet är i världen.
I avsnitt 3 följer en kort beskrivning av ILO- internationella arbetsorganisationen , därefter ger jag en kort redogörelse för IPEC- the international programme for elimination of Child Labour. Jag fortsätter en översiktsbild av Indien. I avsnitt 5 behandlas barnarbetet ur en historisk synvinkel.. Innan jag går över till trikåindustrin i Tirupur försöker jag beskriva några orsaker och förklaringar till barnarbetet. Enligt mitt material så kan man utläsa att fattigdomen egentligen inte är huvudorsaken till barnarbetet.
Tyger har fascinerat människor i alla tider. Bomull är en av världens största och äldsta handelsvaror. Liksom te och kaffe infördes bomullsplantagerna av kolonialmakterna under 17- och 1800 - talen. Då exporterades bomull som råvara till Europa vilka förädlade och gjorde kläder och tyger som i sin tur såldes tillbaka till kolonierna. Textilindustrin var en av de första industrierna i England och Frankrikes industrialiseringsprocess. Med ökade lönsamhetskrav tvingades industrin att flytta till billigare producentländer. Den urusla arbetsmiljön är inte borta utan den har bara flyttat.
När du går in i en klädbutik kan du köpa en mängd varor för överkomliga priser. På flera av de stora klädkedjorna, Lindex Kapp-Ahl, Indiska och H & M kan du köpa byxor för 200 - 300 kr, t-shirts för en femtiolapp och underkläder för ännu mindre. Kläderna är till stor del tillverkade i asiatiska låglöneländer bl.a. Indien. Sedan 60- och 70-talen när vår svenska textilindustri till stor del avvecklades, så har allt större del av klädproduktionen lagts ut på leverantörer i bl.a. Indien. I dag uppgår importen av kläder till ca 4 % av den privata konsumtionen eller drygt 30 miljarder kronor, därav svarar Indien för knappt 10 %.
Underleverantörer till de stora svenska klädföretagen lägger ofta ut produktionen på ytterligare ett leverantörsled. Här arbetar huvudsakligen kvinnor och barn, oftast utanför den formella arbetsmarknaden. Liberaliseringen av världshandeln har ökat prispressen som därmed lett bl.a. till ökad exploatering inte minst av barn.
Frågeställningen är: Vad görs för att eliminera det skadliga barnarbetet? Vad kan vi göra? Undersökningen är begränsad till barnarbetet inom trikåindustrin och då speciellt textilstaden Tirupur, i delstaten Tamil Nadu, Indien.
Eftersom det inte finns aktuell litteratur att tillgå på stadsbiblioteket har jag koncentrerat sökandet av material och underlag till Internet. Materialet består av olika forskningsrapporter som alla är skrivna på engelska. Jag har studerat ett urval av dessa rapporter och de är alltså dessa som utgör underlag till uppsatsen. Genom benäget bistånd från ILO och dess kontor i New Delhi har jag fått tillgång till IPEC: s projektplan för avveckling av det skadliga barnarbetet inom trikåindustrin i Tirupur.
Barnarbete är inte detsamma som att hjälpa till hemma, städa sitt rum, sälja jultidningar eller utföra enklare och tillfälliga göromål i trädgården eller på familjens gård. Barnarbete är något helt annat! Det är när skrupelfria arbetsgivare exploaterar barns arbetskraft för egen snöd vinning. Det är när fattiga föräldrar säljer sina barn till slavhandlare, ofta för att de själva och barnens yngre syskon ska få en chans att överleva. Det är när barn inte får leka. Inte får gå i skola. Inte får utvecklas i normal takt utan i stället kedjas fast vid vävstolar. Låses in i fabriker, utnyttjas alla dygnets timmar som tjänare och hushållsarbetare i rika människors hem. Det är när barn, av egen nöd, tvingas ta jobb som skoputsare, bärare på hotell, sakletare på soptippar, men också som gruvarbetare och tegelbärare.
Enligt ILO: s uppskattningar arbetar ungefär 250 miljoner barn mellan fem och fjorton år, varav knappt hälften arbetar heltid. De utnyttjas inom jordbruk, industrier och gruvor, som hembiträden och prostituerade. Rädda Barnen uppger att minst tio miljoner barn arbetar inom exportindustrin bl.a.inom konfektions- och mattindustrin. Allra värst har barnslavarna det. även efter millenniumskiftet hålls miljontals barn som slavar. Beräkningar visar att det finns flest barnarbetare i Asien, med störst omfattning i Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal. I Afrika finns det omkring 80 miljoner barnarbetare, medan det i Latinamerika uppskattas att det finns tjugo miljoner. I dag är ingen kontinent befriad från barnarbetet. Bl.a.. finns det mer än fem miljoner barnarbetare i U S A. Dessa är barn till immigranter i huvudsak från Mexico, som saknar arbetstillstånd. Det finns även en hel del barnarbetare i de tidigare kommunistiska länderna i Europa vilka har fått stora problem när de går över till marknadsekonomi.
Grundades efter första världskrigets slut 1919 i Paris. Som en del av Nationernas förbund sedan 1946 ett självständigt fackorgan inom FN vars mål är att främja social rättvisa och humana arbetsvillkor som en förutsättning för fred mellan och inom nationerna. ILO:s beslutande organ är Internationella arbetskonferensen som normalt sammanträder en gång rligen består av fyra ombud från varje medlemsland: två för regeringen, ett för arbetsgivarna och ett för arbetstagarna. Arbetskonferensen beslutar om arbetsprogram och budget, antar konventioner och rekommendationer samt väljer styrelse. Till ILO: s uppgifter hör att främja sysselsättning och bättre arbets- och levnadsvillkor i hela världen, att värna om fackliga fri- och rättigheter samt att utveckla normer och regler för arbetslivet. Arbetet bedrivs dels genom utrednings- och forskningsverksamhet, rådgivning, konferenser och möten dels genom antagande av konventioner och rekommendationer. Idag finns det 174 medlemsländer.
En allt större del av ILO:s arbete är inriktat på tekniskt biståndssamarbete för att utveckla arbetslivet i länder som nyligen påbörjat en ekonomisk utveckling eller som övergår från planhushållning till marknadsekonomiska förhållanden.
Enligt ILO är minimiåldern 15 år för anställning, men för skadligt arbete är lägsta åldern 18 år. I fattiga länder som saknar utbyggt skolsystem kan dock lägsta ålder sättas till 14 år är arbetet att betrakta som lätt och arbetet inte inkräktar på skolgång kan åldern sättas till 12 år
Sedan år 1919 då Internationella arbetsorganisationen (ILO) bildades i Paris har man utfärdat 14 olika konventioner och rekommendationer som berör barns arbete. De viktigaste är:1991 beslöt ILO att inrätta ett särskilt program för att kunna arbeta mer effektivt med avvecklingen av det skadliga och extrema barnarbetet nämligen IPEC - The International Programme for Elimination of Child-Labour. För att få delta i projektet måste ett land träffa avtal med ILO ett s.k. - Memorandum of understanding (MOU). (Slutmålet är fortfarande att avskaffa alla former av barnarbete, men i första hand skall man satsa på de grupper av barn som arbetar under de allra svåraste förhållanden.) Detta skedde med ekonomiskt stöd på 50 MILJONER DM från den tyska regeringen. Småningom tillkom ett flertal s.k. donationsländer. Idag får programmet ekonomiskt stöd från ett tjugotal länder i världen, varav Tyskland är störste bidragsgivaren tätt följd av de skandinaviska länderna. Totalt har Indien erhållit 6 200 000 $ i bidrag för åren 2000-01 därav har Sverige lämnat ett ordinarie bidrag på 100 000 $ och ett extra bidrag på 1 000000 $.
Arbetet som oftast sker i projektform drivs tillsammans med olika organisationer t ex UNICEF, OECD, FFI, IOK Världsbanken/IMF och EU-kommissionen, arbetsgivare- fackliga- och religiösa organisationer och andra som är fristående från statsmakten även kallat NGO: s - non govermental organisations. Dessa är oftast barnrätts organisationer av vilka det finns ett flertal av. En av de mer betydande är Global March Against Child Labour. En annan känd organisation heter M. Venkatarangaiah Foundation, MFV, som arbetar med att plocka bart barn från arbetet och sätta dem i skola. Projektet betraktas som mycket framgångsrikt och kopieras nu i olika delar av Indien. Tillsammans arbetar de här olika organisationerna genom att påverka tidningar radio och TV att skriva och se till att frågan om barnarbetet får stort och brett utrymme i de olika massmedierna. Huvudansvarig för projektet är dock den indiska centralregeringen genom National Child Project Society.
För att få reda på hur omfattningen av barnarbetet egentligen ser ut gjordes 1993 en statistisk experimentstudie i fyra länder, Ghana, Indonesien, Indien och Senegal. Undersökningen gjordes i nära samarbete med de olika ländernas nationella statistiska institutioner. Som en fortsättning på detta arbete startades 1998 SIMPOC . Syftet är tt under en femårsperiod hjälpa de medlemsländer som så önskar att ta fram aktuella och relevanta data om barnarbete vilka skall vara jämförbara mellan länderna och över tid. Målet är att skapa en databas på ILO i Genève som ständigt innehåller aktuella uppgifter.
Till börjanIndien är en förbundsrepublik bestående av 25 delstater och 7 unionsterritorier. Varje delstat har sitt eget parlament bestående av två kammare, ett underhus och ett överhus. Alla delstater har dessutom egna domstolar, men domarna utses av centralregeringen i New Delhi .
Befolkningen beräknas uppgå till nästan 976 miljoner. Huvuddelen bor i byar av vilka det finns mer än 500 000. Medellivslängden uppgår till i genomsnitt 63 år. Indien präglas av väldiga klyftor mellan rika och fattiga. Landet utmärks också av stora skillnader mellan stad och land och mellan olika regioner. De sociala förhållandena genomsyras av skillnaden mellan kaster, mellan religiösa grupperingar och bland etniska grupper. Kastsystemet är fortfarande utbrett i Indien. Man föds in i ett kast vilket innebär olika uppgifter/status i samhället. Lägst står de "oberörbara" som Mahatma Gandhi kallade "Guds barn".
Enligt de indiska myndigheternas sätt att mäta har den andel av befolkningen som är fattig sjunkit till under 30 % i början av 1990-talet, från att under 1970-talet i vissa mätningar, uppgått till halva befolkningen. Enligt FN:s beräkningar levde dock 53 % av befolkningen mellan 1990-95 på mindre än er dag, vilket är det internationella jämförelsemåttet för att definiera fattigdom.
Jordbruket är den dominerande näringen och sysselsätter knappt två tredjedelar av arbetskraften. Den indiska industrin har inom vissa områden gjort stora framsteg och landet hör till de femton mest produktiva i världen, med rika naturtillgångar, (järn, mangan, bly, zink, koppar och bauxit). Indien är en av världens största bomullsproducenter där 5 % av den odlingsbara arealen används till odling av bomull. Landet är också världens största teproducent. år 1997 beräknade Världsbanken Indien :s BNP till 360 miljarder $ eller 380 $ per capita. BNP beräknas växa med 6 % årligen.
Utbildning är en gemensam angelägenhet för delstaterna och centralregeringen och uppgick, år 1990, till 4 % av BNP. Skolsystemet har fyra nivåer: primärskola (5år), högre primärskola (3 år), sekundärskola (2 år), och högre sekundärskola (2 år). De flesta delstaterna har skolplikt de första fem åren Det finns omkring 200 miljoner barn i skolåldern mellan 6 - 14 år av dessa går endast hälften i skolan. Utbildningen i statliga skolor är i allmänhet kostnadsfri t.o.m. sekundär-skolan. Föräldrarna måste dock betala för skoluniformen, som är obligatoriska, och skolböcker samt materiel. Standarden varierar mycket. Enligt den officiella statistiken påbörjade alla pojkar i åldrarna 6 - 11 primärskolan, motsvarande siffra för flickorna var 93 %. Endast 50 % av dessa beräknas dock fullfölja 5: e klass. Speciellt bland flickorna är avhoppen mycket vanliga.
Utbyggnaden av skolsystemet har lett till en väsentlig höjning av läskunnighetsgraden, från 16 % av befolkningen över sju år 1951 till 52 % 1995. Läskunnigheten varierar i alla fall starkt mellan olika delar av Indien och mellan land och stad. Bland kvinnorna är emellertid andelen av läskunniga endast 38 %.
Beräkningar visar att det finns 55 miljoner barnarbetare. Av dessa visar uppskattningar från I L O att 10 miljoner är skuldslavar d v s barn som har sålts eller lämnats i pant, för lån och andra skulder, av sina egna föräldrar. Det kan till och med vara så att föräldrarna lånar pengar till skolgången för sina äldsta barn, som de yngsta får vara med och betala. Genom eget arbete som barnarbetare. Undersökningar visar att mer än 27 % av barn till låg- och de oberörbara kasten arbetar som barnarbetare.
Frankrike och England:
Barnarbete har förekommit i alla tider och olika samhällen. Under 1500-talet och fram till folkskolans början (1850-talet) ansågs det både naturligt och nödvändigt att barnen deltog i arbetet naturligtvis efter förmåga. Det var dock stor skillnad mellan landsbygd och städerna och inte minst mellan pojkar och flickor.
I 1600-talets Frankrike var det t o m lag på att barn skulle arbeta i hantverksfabrikerna de s k manufakturerna. I England var det mycket vanligt att hela familjen deltog i arbetet genom förlagssystemet.
Skillnaden i barnarbetet bestod framförallt i att före industrialismens genombrott utgjorde barnarbetet en naturlig del i familjens försörjning d.v.s. barnen fick inte betalt för sitt arbete utan deras lön ingick i hela familjeinkomsten. Det var först i slutet på 1700-talet och större delen av 1800-talet som barnen fick betalt för sitt arbete. I England t ex fick barnen motsvarande en halv kvinnolön vilka i sin tur fick hälften av en vuxen mans lön. En normal arbetsdag omfattade 16 timmars arbete under den ljusa årstiden för att ligga på 12 timmar under den mörka årstiden. Arbetstiden var lika för alla både män, kvinnor och barn. Först år 1848 fick kvinnor och barn en reglerad arbetsdag på 10 timmar om dagen genom lag.
Sverige:
I Sverige fanns det redan på 1700-talet regler som gällde barnarbete. Enligt 1720 års skråordning skulle en lärpojke ha fyllt 14 år innan han blev antagen. Femtio år senare hade lägsta åldern sänkts till mellan 10 och 12 år för att vid skråväsendets upphörande fastställa åldern till 12 år. år 1881 skärptes lagstiftningen vilket fick till konsekvens att barn måste ha avslutat sin skolgång innan de kunde anställas som arbetare.
Enligt dagens arbetsmiljölag (1978) får barn inte börja arbeta förrän de har avslutat sin skolgång. Det finns dock flera undantag t ex arbete under skollov och på eftermiddagarna efter skolans slut. I de flesta fallen fordras också målsmans tillstånd och arbetet får inte innebära skadlig inverkan för barnet.
Den gängse uppfattningen är att det omfattande barnarbetet beror på den utbredda fattigdomen. Ny forskning visar dock att detta påstående inte är helt korrekt. I en uppsats av Iftikhar Ahmed framför han följande sju huvudorsaker till barnarbetet:
Låg läskunnighetsgrad bland män och kvinnor tillhör den viktigaste orsaken. Jordbrukets andel av BNP är också en viktig förklaring till barnarbetet. åldersstrukturen d.v.s. antalet barn av totalbefolkningen beräknas att uppgå till ca 200 miljoner.Av dessa beräknas hälften inte gå i skolan. Detta innebär att Indien har världens största arbetskraft bland unga människor. Fattigdom är en mindre orsak till barnarbete än man vanligtvis tror. Ett lysande exempel som illustrerar detta står att finna i delstaten Kerala i södra Indien. Kerala är en av Indiens allra fattigaste delstater. Här är barnarbetet nästan helt utraderat. Dessutom har Kerala en läskunnighetsgrad på över 90 %!
Familjetraditionen spelar förmodligen en större roll än man vanligtvis tror. Föräldrarna behandlar sina barn som de själva blivit behandlade en gång, men det ligger också nära till hands att tro att barnen följer sina föräldrars fotspår. I industrier där betalning ges per tillverkad enhet är det ganska vanligt att barnen får hjälpa andra familjemedlemmar. Lite förenklat kan man kanske påstå att barnen i Indien lever på samma nivå som barnen i 1800-talets England. Det ställs samma krav och förväntningar på barnens aktiviteter då som nu.
En viktig förklaring till det utbredda barnarbetet åtminstone inom konfektionsindustrin är det sätt som de olika klädföretagen lägger sina beställningar. Beställningar görs genom ett handelshus eller agent vilka i sin tur lägger beställningarna hos olika underleverantörer som i sin tur anlitar företag inom den informella marknaden. Dessa företag använder sig oftast av barnarbetare speciellt då betalningen till arbetarna sker på ackords- eller styckepris.
Det skall dock sägas att andra undersökningar visar att orsaken till att arbetsgivarna använder sig av barnarbetare inte i första hand beror på rent ekonomiska skäl. Utan faktiskt på att de anses vara mer följsamma och plikttrogna och pålitliga än vuxna arbetare. Dessutom är de naturligtvis inte lika medvetna om sina rättigheter och framförallt tillhör de ingen ackförening.
Den politiska viljan att lösa barnarbetsfrågan varierar kraftigt mellan de olika delstaterna även om centralregeringen i Delhi har undertecknat de olika ILO - konventionerna och FN:s barnkonvention.
En orsak till att det inte fungerar är att myndigheterna saknar kontrollmöjligheter. Detta i sin tur beror på den stora informella marknaden, dit regeringens inspektörer inte kommer till, eftersom de oftast saknar kännedom om arbetsplatserna. Dessutom är de kraftigt underbemannade och de räcker knappt till för att täcka in ens den formella marknaden.
Till börjanTirupur är en av tre divisioner av Coimbatore distriktet, i Tamil Nadu, en delstat i södra Indien. Befolkningen uppgår till 235 000 (350 000 inkl byar runt omkring) enligt senaste folkräkningen 1991. Totalt finns det 105 000 arbetare i Tirupur med omnejd och 61 % av arbetskraften arbetar inom tekoindustrin. Kvinnornas andel av arbetskraften uppgår till 20 %. Det finns omkring 1000 arbetsställen inom trikåindustrin. Till detta skall läggas c. 1000 arbetsställen som arbetar med färgning, blekning och tryckning. Dessutom tillkommer ett mycket stort antal vävstolar, ett i praktiskt varje hem.
Det har funnits trikå - och textilindustri i staden sedan början av 1930-talet. Staden svarar för 75 % av Indiens behov av trikåkläder. På åttiotalet började stadens stora uppsving med direktexport till marknaderna i väst. Tirupur är numera också en stor leverantör till de stora exporthusen i Delhi, Bombay, Madras och Calcutta. Orsaken till den snabba utvecklingen är framförallt att staden ligger mitt i ett stort jordbruksdistrikt med god tillgång på billig arbetskraft framförallt mellan jordbrukssäsongerna. En annan viktig förklaring till utvecklingen är den mycket goda tillgången på trikågarn från närbelägna byar och framförallt på den goda tillgången på vatten genom floden Noyyal, som rinner genom staden.
Omkring 30 000, i huvudsak kvinnor, arbetar inom trikåindustrin varav c:a 10 000 beräknas vara barnarbetare. Lönenivån är låg och även vuxna arbetare tjänar i genomsnitt 40 R:s/per dag. Betalning sker per producerad enhet. Barnarbetarna tjänar mellan 12 - 28 R:s per dag. Pojkar tjänar mer än flickor på grund av att de också arbetar nattskift. De allra flesta barnen, som har flyttat in till staden tillsammans med sina familjer, kommer från närliggande områden. Vanligtvis börjar de som arbetare i nioårsåldern. Oftast arbetar de som hantlangare och medhjälpare till vuxna. Arbetstiden uppgår till 16 timmar per dag fördelat på två pass om dagen och arbetet pågår sex dagar i veckan. Lönen uppgår till motsvarande i svenska kronor 1.50 per dag. På grund av att kläddetaljisterna i Väst pressar tiderna för exporten i högsäsong tvingas arbetarna driva upp tempot och även arbeta på nätterna. Barnen måste hålla samma tempo som de vuxna, annars blir de utskällda för att vara långsamma.
En del av barnen går dessutom i skolan, vanligtvis före eller efter dagens arbete. Flickorna får därutöver oftast även hjälpa till med hemarbetet som t ex disk och städning, men även passning av mindre syskon.
Arbetsmiljön är mycket dålig med framförallt dålig ventilation, men användningen av kemikalier vid färg och blekningsprocesserna ökar riskerna dramatiskt speciellt för barnarbetarna. Det är dessutom mycket ovanligt att skyddskläder används varför direktkontakten med frätande kemikalier utgör ett stort hälsoproblem speciellt för barnen. De vanligaste skadorna rapporteras vara tuberkulos, men även hud och ögonrelaterade sjukdomar är vanliga. Från det offentliga sjukhuset i staden rapporteras det dagligen mellan 10-15 nya fall av tuberkulos. Orsaken är att arbetarna inom väveri - och spinneriindustrin drabbas av att fibrer och bomullspartiklar tränger in i deras luftorgan. Dessutom lider upp till 80% av arbetarna av ögonrelaterade sjukdomar vilka orsakas av framförallt bomullsdamm men också av rester från bleknings- och färgningsprocesserna.
IPEC:s mål i samandrag:
Projektet i Tirupur avslutades i mars månad i år. Av den anledningen har jag inte lyckats få svar på de frågor som jag har skickat till kontoret i Delhi. Detta hade jag dock fått löfte om men på grund av att den handläggare som jag hade kontakt med har övergått till annan verksamhet har detta löfte inte uppfyllts. Erfarenheterna från andra likvärdiga projekt som har är avklarade visar på ganska bra resultat. Det har beräknats att landet genom olika projekt har avvecklat direkt barnarbete för 80 000 barn. Det totala antalet är förmodligen vida mycket större, men statistiken och uppföljningen r fortfarande behäftad med vissa rister. SIMPOC har t ex inte fullständig kontroll på hur många som stannar kvar inom skolsystemet och vet inte heller hur många som hoppar av och återgår till att arbeta. Ibland på en helt annan ort som familjen kanske flyttar till.
Under tiden som jag har arbetat med uppsatsen och gått igenom olika artiklar och andra källor har jag funnit att det finns olika sätt att se på barnarbete. Här nedan följer två citat från olika representanter, som kan sägas representera huvudlinjerna i synen på barnarbetet:
Rädda Barnen:
"Barnarbete ger självförtroende" var rubriken på en artikel, publicerad på Dagens Nyheters debattsida den 5 juli 1997. Författaren Görel Thurdin, Rädda Barnens ordförande sammanfattade organisationens syn på barnarbetet inför regeringskonferensen som hölls i slutet av oktober i Oslo, 1997. Värd för konferensen var den norska regeringen och den anordnades i samarbete med ILO och UNICEF: s barnfond. Ett citat ur artikeln: "Det är i det här sammanhanget viktigt att försöka förstå att allt barnarbete inte är enbart negativt. Många arbetande barn vittnar om både en stolthet och ett ansvar i sin roll som barnarbetare. Barnarbetet kan därför vara utvecklande. Det är när barnarbetet inkräktar på barns rätt till utbildning, liv och hälsa som det blir verkligt skadligt. Därför är det så viktigt att barnen också själva får vara med och påverka på vilket sätt barnarbete kan accepteras." Inger Olsson TCO: Intervju i tidskriften Barnen & Vi: "Min grundinställning är att barn skall gå i skolan. Det är barns rätt att få använda sina barnaår till utbildning för att få möjlighet till bra levnadsförhållandena senare i livet, säger hon och fortsätter: "Naturligtvis kan vi inte genast ändra på det faktum att många barn i världen just nu utför lönearbete som en del av sin och familjens försörjning. Men vi måste ändå vara väldigt tydliga med att vår avsikt är att världens barn skall gå i skolan, både för sin egen skull och för sitt lands framtid. Får inte utvecklingsländernas barn och ungdomsgenerationer skolutbildning, hur skall de då som vuxna klara av att ta över och sköta sina samhällen?" "Jag förstår att enskilda barn kan vara stolta över att kunna arbeta och därigenom få möjlighet att hjälpa till med familjens försörjning eller betala sina skolavgifter. Men det gör inte saken mindre felaktig. Det är inte den värld vi vill ha, där barn tvingas försörja sina föräldrar."
Huvudtanken är att vi konsumenter genom information skall bli mer kritiska när vi köper våra kläder t ex genom att fråga hur tillverkningen går till, men också frågor om löner, arbetstid och arbetsmiljön. I det här sammanhanget är det naturligtvis viktigt att konstatera om barnarbete förekommer.
De som anser att förhållandena och omständigheterna är dåliga skall genom att ställa krav på detaljhandeln försöka åstadkomma en förändring till det bättre. Detta kan ske genom att vi skickar ett vykort eller skickar e-post till de berörda företagen. Du kan naturligtvis också fråga biträdet i affären, ju fler som frågar desto lättare blir det att få gehör för vår begäran. Ställ krav på att få en redovisning av vilka åtgärder de har vidtagit för att garantera att du som kund har möjlighet att välja produkter som garanterat inte är tillverkade av barn.
Avsikten är inte att vi skall genomföra köpbojkotter eller sätta de olika företagen i blockad. Utan lösningen ligger bland annat i att vi ställer fastare krav på klädesimportörerna och kräver att de tar krafttag och ställer hårdare krav på export- och eller handelshus, tillverkarna och framförallt de otaliga underleverantörerna. Som konsument måste vi kanske acceptera högre priser i detaljistledet eller åtminstone ge sken av detta.
En annan sak som du också kan göra för att hjälpa till är att bli aktiv i någon av de organisationer som arbetar för rättvis handel t.ex. Fair Trade Center. Clean Clothes Campaign, Rena kläder-kampanjen kallas den i Sverige, startade ursprungligen i Holland för ett tiotal år sedan av olika konsument- solidaritets-organisationer- och forsknings-institutioner. Det mesta arbetet sker av frivilliga. De har utvecklat ett s.k. Fair Trade Charter som bygger på krav hämtade från ILO: s konventioner. Dessa är:
Barnarbete har funnits i alla tider. Den industriella revolutionen på 1700-talet i Europa innebar att det gjordes stora satsningar inom textilindustrin. På 1700-talet och framförallt under 1800-talet användes barn till många arbetsuppgifter. När de s.k. u-länderna påbörjade sin industrialisering innebar det oftast att man satsade på textilindustrin precis som i Europa. Detta kunde ske trots att internationella överenskommelser om förbud mot barnarbete infördes redan 1919.
Det finns två huvudlinjer kring synen på barnarbetet dels den uppfattning som företräds av fackföreningsrörelsen dels av Rädda Barnen. I huvudsak kan man konstatera att fackföreningsrörelsen vill avskaffa allt barnarbete, även om det måste ske på mycket lång sikt. Rädda Barnens inställning kan enklast uttryckas dels att man inte delar uppfattningen att allt barnarbete är skadligt dels att det inte går att avskaffa ens på lång sikt. Dessutom hävdar man att måste lyssna på barnen själva och höra vad de har för syn och först därefter vidta lämpliga åtgärder.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det i huvudsak finns sju faktorer som i huvudsak förklarar varför barnarbetet finns kvar:
Olika konsument- och solidaritetsorganisationer har engagerat sig mot utnyttjande av barnarbetare främst inom matt- och textilindustrin. Organisationen Clean Clothes Campaign startade i slutet av 80-talet i Holland med aktioner riktade främst mot detaljhandelskedjan C & A som har sitt huvudkontor i Amsterdam. Organisationen har spritt sig till flera länder i Europa bl. a. till Sverige - här kallas den för Rena Kläder.
Det är med en viss förvåning som jag ändå måste konstatera att huvudorsaken till att barnarbetet finns kvar inte i första hand beror på att människor är fattiga och inte heller att barn är billig arbetskraft.
Jag tror att det är möjligt och naturligtvis önskvärt att avskaffa barnarbetet. I första hand skall resurserna sättas in i syfte att avskaffa det farliga och skadliga barnarbetet. I likhet med representanter för såväl den nationella som internationella fackföreningsrörelsen anser jag att detta skall ske genom att vuxna i första hand bereds möjlighet att både arbeta och försörja sina egna familjer. Om inte detta sker kommer barnarbetet aldrig att försvinna eftersom barn ersätts av andra barn. När barnen inte längre är barn kommer de att bli arbetslösa vuxna. Barn skall så långt det är möjligt få vara just barn och tillbringa sina första levnadsår genom att leka och gå i skola. Det finns inget land i världen som har lyfts från sin fattigdom genom att låta barn arbeta.
Det är naturligtvis oerhört viktigt att landet satsar på att bygga ut skolutbildningen så att alla barn har möjlighet att fullfölja sin utbildning. Det är dessutom viktigt att skolan håller en god kvalitet och att även föräldrarna uppfattar det på detta sätt annars är risken uppenbar att de låter sina barn arbeta istället för att skicka dem till skolan. Dessutom skall barnen inte ha för långa resvägar för att nå sin skola. I det här sammanhanget är det viktigt att inte glömma bort de vuxna speciellt med tanke på den låga läskunnighetsgraden inte minst bland kvinnorna.
Ett land som har råd att utveckla kärnvapen måste naturligtvis kunna avsätta ekonomiska medel för att tillse att deras barn åtminstone kan få grundläggande utbildning.
Jag förstår inte Rädda Barnens inställning även om jag självfallet respekterar deras syn. Uppfattningen att man måste fråga och lyssna på barnens egna uppfattningar delar jag helt och hållet, men det är ändå mycket viktigt att vi vuxna klart och tydligt deklarerar vår uppfattning, nämligen att målet är att avskaffa allt barnarbete.
Jag är dessutom helt övertygad om att vi i vår egenskap av konsumenter har stora möjligheter att påverka och förbättra situationen för arbetande barn genom att fortsätta att ställa krav på förbättringar av arbetsmiljön. Detta skall ske inte genom köpbojkotter utan genom att ständigt ställa frågan: hur har dessa kläder tillverkats? Ställ frågorna till personalen i butiken, skriv insändare i tidningen, om du känner för det, skriv och fråga företagen vilka åtgärder som de har vidtagit för att förbättra förhållandena för de anställda inom beklädnadsindustrin.
Vi måste naturligtvis var beredda att betala något mer för kläderna. Men vi vet från undersökningar att arbetslönen endast motsvarar 5 % av det totala priset i detaljhandeln. även en fördubbling av arbetslönen borde vara ett rimligt pris att betala för att barnen i Tirupurs tekoindustrin skall kunna få en drägligare uppväxt.
