|Startsida | Sångare | Andra artister och kreatörer | Libretton | Operahus | Jag och min operavärld | Sökord |
|Startsida | Sångare | Andra artister och kreatörer | Libretton | Operahus | Jag och min operavärld | Sökord |
SPECIALARBETE
Komvux Kronborg
HiB 1:1P
1998-11-30
Mogens H Andersson
Malmö
E-mailHandledare: Gunilla Ohlson
Jag har valt att skriva om Lugnet, den första arbetarstadsdelen i Malmö. Min första kontakt med kvarteret var i början av 60-talet när jag under en period bodde hos släktingar i Malmö. Jag har fortfarande ett starkt minne av att min faster varnade mig för att bege mig till Lugnet framförallt sent på kvällen när det var mörkt eftersom området var allt annat än lugnt kvällstid.
Lugnet förslummades under 50-och 60-talen. Redan i början på 50-talet började politikerna tala om att området skulle totalsaneras. Detta bidrog säkerligen till att förfallet tilltog. Det blev inte lönt att reparera om husen ändå skulle rivas. Det fanns planer på att förvandla Lugnet till en småstad likt Dragör, utanför Köpenhamn. Det fanns vid den här tiden inte tillräckligt med starka förespråkare för idén. De nya planerna för Lugnet skisserades på 50-och 60-talen och med början på 60-talet påbörjade Malmö stad att köpa in marken steg för steg.år 1975 var stadsplanen för området klart. Den 3 juli, samma år, flyttade den siste familjen ut.Två år senare började byggandet av sjuttio lägenheter och därmed var början tagen till det Nya Lugnet.Denna del av Lugnets historia avser jag dock inte att behandla.
Kort historik över Malmö
Det tidiga Malmö utgjordes av "övre "Malmö som var beläget vid nuvarande Triangeln medan "Nedre" Malmö är det område vid hamnen som under tidigare tider kallades för "Gamla staden" eller staden innanför vallarna.
Omkring år 1720 bodde det knappt 4000 invånare i staden. Utbyggnaden av hamnen, år 1775, på initiativ av Frans Suell, och rivningen av fästnings-vallarna,1804,som omgav staden, var nödvändiga förutsättningar för expansionen av staden.
Skråväsendet avskaffades år 1846 och näringsfriheten, som infördes år 1864 utgjorde exempel på möjligheter till den fortsatta expansionen. Järnvägen, norrut invigdes år 1856 och medförde att handeln och industrialiseringen tog fart och detta ledde till att befolkningsökningen både behövdes och tog fart, men också att den gamla stadskärnan sprängdes. I början av 1860-talet kunde de s k småfolks stråken, vid östra och Södra förstadsgatorna inte växa mer.
Syftet med uppsatsen är att beskriva hur stadsdelen kom till och varför, men även att beskriva hur människorna arbetade och levde i Lugnet under åren 1863-1915.
För att skaffa material till föreliggande uppsats har jag studerat Malmösamlingen på Stadsbiblioteket. Ett par besök har även gjorts på Stadsarkivet.
Materialet består i huvudsak av artiklar i olika årsböcker och tidningar. I huvudsak har jag använt Lugnet, en stadsdel i Malmö. Dess tillblivelse och utveckling 1863-1915 av Greiff, Mats & Larsson, H. Dessutom har jag tagit del av ett grupparbete utfört av ett antal pensionärer i ABF:s studiesatsning " Gräv där du står".
Från början var Lugnet en gård som låg ute på landet fjärran från den gamla staden Vid den smala byvägen voro pilar planterade å ömse sidor sidor, på den norra utbredde sig den s k Groothes damm, på dess södra en vacker äng, som tillhörde Lugnet... Mot norr sträckte sig ett åkerfält hän mot kanalen och lemnade utsigten fri över staden. Bakom , åt söder, låg en utmärkt trädgård, som slutade med en park. åt öster fanns en vacker lund af almar hvilka intoga platsen der qvarteret Orren numera är beläget. Det hela inalles fem tunnland, var omgifvit af väldiga diken med häckar av pil.
Ur Oskar Santesson: "Natur och kultur" (1880)
Vice häradshövding Groothe, från början ägare av egendomen, hamnade i ekonomiska svårigheter, vilka han först försökte lösa genom att starta ett lotteri och sälja lotter till ett pris av 1.50 stycken, men han tvingades senare att sälja av egendomen för 3000 riksdaler till Frans Henrik Kockum som i sin tur styckade upp området och sålde tomter för 75 öre per kvadrataln. Detta innebar att: "... köpeskillingen blifvit stegrad till ett enormt pris".
Redan år 1840 startade Kockums Mekaniska verkstad, vilket anlades som ett gjuteri vid nuvarande Davidhallstorg. Lugnet ligger inom Södra förstaden och begränsas av Södra Förstadsgatan i väster, av Södra Kanalen i norr, av Kaptensgatan i öster och Föreningsgatan i söder. Totalt uppgick ytan till 54 855 kvadratalnar indelade i fyra huvudkvarter.
De flesta människorna som flyttade in till staden och Lugnet kom från övriga Skåne och då främst från slättbygderna i sydvästra delen av länet. Från Kristianstads län kom de flesta från österlen. Från utlandet kom en begränsad del och de flesta kom från andra sidan av öresund, nämligen Danmark. En anmärkningsvärd skillnad mellan åren är att det kring 1868 mest var barnfamiljer som anlände medan det kring 1915 vanligen är ensamstående kvinnor som bosätter sig i Lugnet.
Befolkningsökningen var som störst mellan 1863 och 1882.ökningen gick från 2008 invånare år 1863,till 5214 år 1882. På 1890-talet översteg befolkningen 6000 men hade runt 1910-talets början sjunkit tillbaka till 1882-års nivå.
Orsakerna till den stora inflyttningen bestod av flera orsaker varav följande är de främsta:
Omkring år 1870 utgjorde den okvalificerade arbetskraften kärnan av befolkningen och mer än 77% av dem bestod av s k arbetskarlar och pigor, medan resterande del utgjordes av småföretagare inom industri och handel, samt hantverkare med mästartitel och slutligen fanns det ett mindre antal kvalificerade yrkesarbetare.
I Lugnet bodde det inte särskilt många storföretagare och godsägare eller högre tjänstemän och akademiker,(Grupp 1a och 1b) åtminstone inte före år 1915.De som trots allt bodde i kvarteret hade sina bostäder i de nybyggda husen med fasaden mot Föreningsgatan och Södra Förstadsgatan. Gruppen II a, småföretagare inom industri, handel och hantverkare med mästartitel noterade en ökning framförallt år 1915. Gruppen II b, lägre tjänstemän, arbetsledare och affärsanställda ökade den också och även här framförallt år 1915. Grupp V a, okvalificerade arbetare var som flest år 1890,men minskar rejält fram till år 1915. Anställda i husligt arbete. grupp V b är till sin storlek ganska konstant fram till år 1915 då gruppen minskar till hälften av vad den var år 1890.
Tabell 4 Yrkesfördelning för boende på Lugnet. Materialomfång utgörs av 747 år 1868;1056 år 1890 och 1217 år 1915.
På 1860-talet var det ganska vanligt att hushållen höll sig med husdjursuppfödning i liten skala främst för eget bruk. T ex kunde man ha ett par grisar eller några hönor eller rent av duvor. På grund av de sanitära missförhållandena försökte Sundhets nämnden förbjuda djuruppfödning. Detta visade sig dock inte vara möjligt utan istället krävdes det tillstånd för att hålla djur. Några år senare blev dock problemet så stort att husdjursuppfödning blev totalförbjudet i staden. Därmed försvann möjligheterna för många hushåll att dryga ut den magra lönen.
Lugnet hade inte något gott rykte bland innevånarna i den gamla staden, tvärtom! T ex saknade gatorna stenbeläggning och gatubelysning varför stadsdelen betraktades som mörk. I hela Lugnet råder orenlighet och temligen allmänt, en massa barn kräla i gränder och gropar, mycket få åkande förekomma, men, dess flera gående och springande, i synnerhet när ångpipan ljuder från Kockums gjuteri, ty befolkningen utgöres för det mesta af gjuteri- och fabriksarbetare. Ur Oskar Santesson:" Natur och kultur" (1880.)
När Lugnet började byggas var det envåningshusen som blev de dominerande. Stundtals var byggnadstakten mycket hög: "Där det i januari fanns en dypöl kunde man i april finna ett nybyggt hus". Omkring år 1880 började man att bygga upp, vad vi idag skulle kalla flerfamiljs-hus. På så sätt bestod det inre av Lugnet till största del av envåningshus med ett par lägenheter i varje hus. I ytterkvarteren byggdes det upp trevåningshus. Husgrunden utgjordes av "kullerstenar" eller av en och en halv stens mur av bränd sten utvändigt och obränd sten invändigt, vilken var omkring en aln hög (c:a 60 cm).På denna restes furukorsvirke som mellanmurades med bränd eller obränd mursten. Taket bestod av "wingtegel", som låg på en furutakstol. För att få tätt var taket "understruket" med ett fett kalkbruk. Innertaken bestod av gips eller brädor. Till huset ledde ofta en stenhuggen utvändig trappa med ett steg. Golven i boningsrummen var vanligtvis av furu ,med undantag av köket där man använde bränd mursten.
Trångboddheten var ett ofrånkomligt faktum. Oftast var bostäderna egentligen otjänliga men eftersom efterfrågan var stor drog sig inte husägarna från att hyra ut alla utrymmen även om de visste att de var otjänliga. Den vanligast förekommande lägenhetstypen i flerfamiljshusen var 1-2 rum. Bostadsytan varierade men översteg sällan 20 kvadratmeter Det var inte ovanligt att upp till tio personer bodde där.
Toaletter saknades och hyresgästerna hänvisades till utedassen ute på gården. Där det fanns tvättstugor var de vanligen nedgrävda i marken. ännu vid sekelskiftet var det ovanligt med vattenledning inomhus utan man var tvungen att hämta vatten vid pumpen ute på gården. Använt vatten och köksavfall sköljdes ner via stuprännor Vintertid bildades det isproppar i rännornas sammanfogningsdel. För att lösa upp propparna fick man använda sig av blåslampor. Uppvärmningen av lägenheterna sköttes med hjälp av kaminer, som eldades med torv, kol och ved.
Den övervägande delen av hushållen bestod av 2-5 personer (c:a 433 stycken år 1868) men även enpersonshushållen upptog en stor andel nämligen 171 st. Detta förhållande skulle med tiden genomgå en radikal förändring. år 1890 uppgick enpersonshushållen till 450, medan 2-5 personers hushållen hade minskat till 563 trots att hushållen hade ökat totalt med 416. även de hushållen som hade mer än sex barn har minskat sin andel. Andelen äldre (över 60 år) har ökat sin andel. Om man studerar utvecklingen kring år 1915 visar det sig att trenderna består. Andelen enpersonshushåll har ökat till 646, medan siffran för 2-5 personershushållen har minskat ner till 328 hushåll.
Tabell 5. Hushållsstorlek på Lugnet Materialomfång år 1868,710 hushåll,1126 hushåll år 1890 samt 1026 hushåll år 1915.
De flesta bodde högst två år i samma hus. Huvudorsaken till detta är att finna i att kontrakten både vad gäller bostad och arbete oftast löpte ett år i taget. De flesta som bodde i Lugnet vid den här tiden levde under svåra förhållanden som de ständigt försökte förbättra dels genom att byta arbete dels genom att flytta till bättre bostäder.
Tabell 6 Bosättningslängd för invånare på Lugnet. Materialomfång år 1865 är 668 personer och 1405 personer år 1915.
åldersfördelningen i diagrammet nedan visar att andelen barn under tio års ålder ökat från knappt fyrahundra till sjuhundra år 1890.Andelen äldre personer (över 60 år) har ökat från 14 till 295. år 1915 visar åldersfördelningen att antalet barn under 10 år sjunkit till 270.
Tabell 7.åldersfördelning på Lugnet. Materialomfång: år 1868=1063;år 1890=3282;och år 1915=2157
"Kloaker var en okänd sak på den tiden allt rent och orent skulle ut i rännstenen, för att vidare komma it i gropen och ut i kanalen...."
år 1872 beslöt Stadsfullmäktige på förslag från Sundhetsnämnden att dessa avloppsanordningar skulle försättas i ändamålsenligt och sunt skick genom att ett kulvertsystem skulle ersätta de tidigare avloppsdikena. Det tog dock nästan tio år innan allt var klart och innevånarna kunde slippa den vidriga stanken sommartid och vinterns översvämningar.
Det åvilade husägarna att sköta avträdena vilket det var si och så med. På gården eller i porten fanns det oftast en pissoar och detta fick till effekt att urinen rann direkt ut i rännstenen via en ränna som gick mitt i porten. Det hände därför inte sällan att urindoften trängde in i såväl bostäder som affärer.
Sundhetsnämnden bestämde år 1878 att i fortsättningen skulle latrinkärl användas. Situationen blev dock inte förbättrat överallt eftersom var och en själv fick ombesörja kärltömningen. Dessutom fanns det ett visst motstånd från husägarna innan de var beredda att acceptera de nya sanitära anordningarna.
Rödsotsepidemin som härjade åren 1879-1882 fick till konsekvens att staden tvingades att ta till krafttag för att förbättra de sanitära förhållandena. Lugnet var den stadsdel som drabbades värst med 15.9% av befolkningen drabbad.Det fann som vanligt delade meningar om varför just Lugnet drabbades. En tillkallad professor från Stockholm ansåg att huvudorsaken var att finna i markens struktur och nivåskillnader, medan stadsläkaren betonade de usla bostadsförhållandena och den utbredda fattigdomen.
Det var vanligt med s.k. oäkta barn, d v s barn födda utanför äktenskapet. Mödrarna arbetade i huvudsak som pigor i välbärgade familjer och som fabriksarbeterskor framförallt på Malmö Yllefabrik, i folkmun kallad för "Dofflan" .En förklaring till detta förhållandena var som vanligt flera. De s.k. fattigläkarna på fabrikerna påpekade:
"i vilka en lös befolkning av män, kvinnor och barm arbetade om varandra och giva anledning till ett lättsinnigt leverne."
Enligt prostvisitations protokollet berodde detta på de danstillställningar och dylika nöjen som arrangerades inom församlingens gränser. Däremot fanns det inga registrerade prostituerade boende inom Lugnet enligt hälsovårdsnämndens register.
Församlingens präster var missnöjda med den låga besöksfrekvensen i kyrkan: Detta berodde bl. a på att torghandeln ägde rum på söndagarna på Gasverkstorget. Dessutom fanns det ett par frireligiösa kyrkor inom området, nämligen Betel och S:t Marcus. Det fanns enligt prästerna ytterligare en förklaring. Vid den här tiden kring 1880-talet hade skräddarmästaren August Palm börjat att agitera för socialismens läror vilka prästerna betraktade som irrläror. år 1882 bildade Palm Sveriges första arbetarförening och senare samma år startades tidningen Folkviljan. Detta blev upptakten till konfrontation mellan kyrkan och arbetarna.
Männens huvudsakliga nöje var att besöka krogen och då främst på fredagskvällen. En av de mest omtalade och livligt frekventerade krogen hörde "Ettan" vilken låg på Södra Långgatan. På den tiden hade man varken jordnötter eller ostbågar istället knaprade männen på s k "värakoddar" dvs kokta gettestiklar, som lär ha smakat som leverpastej.
För kvinnorna, i alla fall de som var gifta, saknades inte fritidssysselsättningar utan de var hänvisade till att laga mat, tvätta, städa, sy och stoppa, på den tid som kunde betecknas som fritid. För att inte tala om att föda barn.
För barnen gällde sommartid diverse bollekar t ex rundboll och bollstå. På vintern var det skridskoåkning och snöbollskrig som gällde.
årets höjdpunkt räknades midsommarfirandet som. Då samlades män, kvinnor och barn till dans på gårdarna. De vuxna konsumerade allehanda brända och destillerade drycker.
Kring sekelskiftet fanns det i nästan varje kvarter en liten livsmedelsaffär som betjänade de kringboende. Det hände att dessa affärer fick påpekanden från Hälsovårdsnämnden på grund av att de saknade tillstånd att sälja vissa varor. Det hände t o m att slaktaren sålde obesiktat kött som ibland var otjänligt som människoföda.
På den tiden öppnade och stängde butiksinnehavarna som de ville, det fanns inga regler att följa. I speceributikerna såldes i stort allt från fotogen och saltlånga samt hemmagjorda karameller till egenhändigt sammansatta sprattelgubbar.<(p>
Torghandeln bedrevs i huvudsak på Stortorget, Föreningstorget och Gasverkstorget det sistnämnda föredrogs av de boende i Lugnet. En saluhall uppfördes år 1907.Den innehöll 98 butiker och hade tio fiskbutiker i källarplanet och kom sedermera att dominera livsmedelshandeln i området.
Kring 1850-talet hade Malmö vuxit sig ur den egentliga stadskärnan även kallad "Gamla staden". Detta fick till följd att staden började växa söderut. I första hand koncentrerades denna utbyggnad till kvarteret Lugnet. Redan år 1840 hade Frans Henrik Kockum köpt upp området för 3000 riksdaler. Vid 1860-talet började han att sälja byggnadstomter till höga priser. Köpare var fattiga jordbruksarbetare som genom jordbruksrationaliseringen hade tvingats in till staden för att få arbete. Flera av dem fick arbete på det Kockumsägda gjuteriet som var beläget vid dagens Davidhallstorg.
Befolkningsutvecklingen i såväl Malmö som kvarteret Lugnet var milt uttryckt stor. I Lugnet fördubblades befolkningen mellan åren 1863-82 och i Malmö mellan 1863-85.På knappt femtio år fyr-dubblades befolkningen i Malmö och utvecklingen i Lugnet var av liknande karaktär.
Till en början var det hela familjer, som kom från slättbygderna runt om Malmö och särskilt från de sydvästra delarna av landskapet, vilka flyttade in till staden. Kring 1915 hade andelen som bodde i Malmö stad ökat kraftigt, men minskningen från omkretsen närmast Malmö minskade från 11,4% ner till 3,9%,medan inflyttningen från Svedala och Trelleborg nästan hade halverats. ökningen från kringliggande län och landskap hade fördubblats t ex Småland medan Kristianstad län visar nästan en tredubbling för att inte tala om Blekinge vars andel ökar från 0,3% till 3,6%. Helsingborg redovisar också mer än en fördubbling i inflyttningsantal.
Familjerna bestod av många barn och detta gällde fram till år 1890.Därefter minskade barnantalet kraftigt. Ett exempel: år 1890 fanns det närmare 700 barn under tio år, medan de hade minskat till omkring 250 barn år 1915. En annan väsentlig skillnad består i att det kring 1915 är mest ensamstående som flyttar in till Lugnet och då främst kvinnor som arbetar på yllefabriken som låg på samma plats som NK:s varuhus ligger idag.
Allmänt kan man säga att förhållandena i Lugnet inte var särskilt goda vad avser varken de sanitära förhållanden eller bostadsstandard, även om man inte på något sätt kan jämföra med dagens situation. At bostadssituationen var dålig tog sig kanske i uttryck genom att många väntade att bilda familj eftersom det var svårt att finna en acceptabel bostad. Rödsotsepidemin kring 1880-talet tvingade stadens myndigheter att åtgärda de miserabla förhållandena.
Avslutningsvis kan man konstatera att Lugnet gick från att ha varit en fristående stadsdel, ute på landet, till att bli en typisk storstadsdel, som småningom förföll beroende på dels att kvalitén på fastigheterna var dålig dels att husägarna lät sina fastigheter förfalla. Orsakerna till detta är att söka i att Malmö stad efter 2.a världs kriget led av en skriande bostadsbrist, vilken politikerna försökte lösa genom att bygga ett nytt modernt bostadsområde på Lugnet. Det blev då naturligtvis nöd vändigt att värdera vilka hus som kunde behållas och vilka som skulle rivas. Den osäkerhet som härigenom uppstod gjorde att många fastighetsägare lät sina fastigheter förslummas. Försent vaknade intresset att bevara en del av den genuina arbetarklassmiljön, men även drömmen om att förvandla Lugnet till en oas likt Dragör på den danska ön Amager utanför Köpenhamn
I olika omgångar har jag och min familj varit bosatta i Malmö. Genom mitt arbete har vi varit borta från staden, i olika omgångar, nu senaste omgången i nästan femton år. Min kunskap om dagens såväl som det historiska Malmö lämnar mycket i övrigt att önska, kort sagt visste jag inte särskilt mycket. Det kom därför att bli en spännande uppgift att läsa om Lugnet arbetarstadsdelen i Malmö. På jakt efter material att studera fick jag på köpet även helt nya kunskaper om Malmö. På det här viset har intresset för min nuvarande hemstad väckts. Det är därför inte omöjligt att jag skriver en uppsats om Malmö, nästa gång.
