Välkommen till Mogens operasidor!

|Startsida | Sångare | Andra artister och kreatörer | Libretton | Operahus | Jag och min operavärld | Sökord |

Lugnet-från arbetarstadsdel till en oas för alla?

A - Uppsats

Reviderad 2004-09-16

Lunds universitet

Historiska institutionen

HIS 123

Socialhistoria - arbetarklassen och arbetarrörelsen i Sverige

Handledare: Hans Wallengren

2004-06-08

Mogens H Andersson

"Herr talman!

För en människa som har arbetat trettio år inom hyresgäströrelsen så kan det ju vara rätt intressant att konstatera: hur bodde vi på denna tid, hur bodde vi då? Låt oss inte glömma bort vilket utgångsläge vi hade den gången och hur det ser ut i dag för Sveriges boende. Hur ser det ut för pensionärer och barnfamiljer, för andra grupperingar handikappade och dylikt, mot tidigare. Låt oss i ärlighetens namn erkänna, Herr Boheman att här har inträffat något på detta område som vi inte kunnat drömma om bara för en kort tid sedan."

Ur Eric Svennings tal i riksdagens andra kammare 1968.

Innehållsförteckning

1 Inledning 2-3

1.1 Bakgrund 3-4

1.2 Syfte och forskningsläge 4-5

1.3 Metod och material 5

2 Kort historik över Malmö 5-6

2.1 Lugnet fram till 1960-talet 5-6

2.2 Vad var Lugnet 6-7

2.3 Malmö under mellankrigstiden 7-8

2.4 Kvartersstadens rumsliga struktur 8-10

2.5 Kvartersstädernas sociala liv

2.6 Klass och kön i kvartersstaden

2.7 Olika beskrivningar av Lugnet

3 Rivningarna i Lugnet 10-12

3.1 Aktörerna 12-13

3.2 Korporatismen och rivningsraseriet 13

3.3 Saneringsbolag bildas 13-14

3.4 Från kvartersstaden till den funktionella staden 15-16

4 Sammanfattning och slutsatser 16-17

5 Käll- och litteraturförteckning 18-19

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Få decennier har varit lika omvälvande i Malmös historia som 1960-talet. Befolkningen ökade explosionsartat, näringslivet blomstrade och stadens utseende förändrades radikalt. Omkring 3 000 personer flyttade årligen till staden, vilket saknade motstycke i övriga Sverige. Mellan 1960-70 ökade Malmös befolkning med 16 procent årligen. Detta skall jämföras med 6 procent för Sveriges tio största städer. De nyinflyttade mottogs med öppna armar av näringslivet. De anställda erhöll de snabbaste reallöneökningarna i hela landet.I själva verket var Malmö en av Sveriges mest expansiva tillväxtcentra under 1960-talet.

Ohlsson, Rolf, Bidrag till Malmö stads historia del 7.Malmö Berlings s 52

Den kraftiga inflyttningen till Malmö som inleddes under 1950-talet och kulminerade på 60-talet pressade bostadsmarknaden till det yttersta. Nya bostadsområden uppfördes i snabb takt, däribland Almhög (1957-58), Segevång (1959-60) och Söderkulla / Nydala (1961-62). Trots det stod över 30 000 personer i bostadskö vid mitten av 60-talet. Uppbackad av den socialdemokratiska regeringens s k miljonprogram genomfördes ett intensivt bostadsbyggande som mellan 1965 och 1975 ökade antalet lägenheter i Malmö från 100 000 till 135 000. De största bostadsområdena återfanns i stadens södra delar: Rosengård, Kroksbäck och Lindängen. 1979 bodde ca 80 000 människor i dessa tre områden, vilket motsvarade närmare 1/3 av Malmös befolkning.

Billing, Peter, ¨En stad får inte bli som en gammal murken trädstam - 1960- och 1970-talens saneringar av Carolis och Lugnets kulturmiljöer¨. Malmö: Elbogen fornminnesförenings årsskrift 1994 s 128.

Byggföretagen arbetade för högtryck och enbart under 60-talet producerades 35 000 nya lägenheter i staden. Detta utgjorde närmare 40 procent av den totala nyproduktionen mellan 1950-1980. Höghusområden uppfördes i stadens södra delar medan schaktmaskinerna rasade i de äldre kvartersstäderna til exempel Lugnet.

Billing, s 128.

De tidigare vanligt förekommande punktsaneringar övergick i totalsaneringar av hela kvarter. Under en tioårsperiod 1965-1975 sanerades 6 500,omoderna äldre lägenheter och ersattes av moderna bostäder varav 1200 i kvarteret Lugnet.

Boije, L, Rapport om bostadsundersökning inom det s. k. ¨Lugnet¨ i Södra förstaden.

Bostadspolitiken inbegrep även omfattande satsningar på saneringar i de äldsta centrala stadsdelarna. Redan 1966 konstaterade Socialdemokraternas förtroenderåd:

¨Behovet av sanering är mycket stort och i vissa delar av staden har ett rätt omfattande saneringsverksamhet börjat. Staden har inköpt ett stort antal fastigheter i saneringsmogna stadsdelar för att kunna vidtaga erforderliga gaturegleringar och nybebyggelse i stadens centrala delar¨.

Billing s 139.

Den omfattande saneringsverksamheten väckte blandade känslor. Att enstaka, gamla och nedslitna fastigheter lämnade plats åt nya välutrustade och rymliga bostäder sågs säkerligen som både nödvändigt och positivt. Däremot möttes totalsaneringarna i innerstaden, framförallt i Caroli och Lugnet, av skarp kritik från flera olika håll. Framförallt gällde motståndet Carolis medeltida byggnader och gatunät och totalsaneringen i Lugnet av dess arbetarbebyggelse.

Billing, s 128.

På spel stod inte bara viktiga delar av Malmös historiska arv, utan även malmöbornas självkänsla och indentitet. År 1967 skrev Bertil Widerberg i Sydsvenskan:

¨För en nation som vill tillbakavinna självförtroendet kan det kännas viktigare, att återskapa ett stycke historia, än att som det så vackert heter 'uttrycka sin tid'. Vi känner inte det behovet i den etthundrafemtiotreåriga fredens Sverige. Vi river vår historia¨.

Billing s 128-129

I ett föredrag nästan tjugo år senare riktade Hans Janstad skarp kritik mot den 'hemlöshet' som i 1960 - och 70-talens rivningsraseri gett upphov till:

¨Malmö har vid olika tillfällen fört en sanerings - och nybyggnadspolitik som - trots det goda uppsåtet - att få fram fler lägenheter och fler affärslokaler - lämnat Malmöbon hemlös. Gjort honom/henne till en främling i den egna staden. Varje sådan rivningsinflammation ger djupa och variga sår i vår upplevelse av staden. Det är helt enkelt ett miljöbrott för vilka politikerna borde ställas till ansvar på ett helt annat sätt än vad som hittills har skett. Bland innevånarnas kommunala rättigheter borde också inskrivas den självklara rätten att känna igen sin stad¨.

Billing s 129

Bland de allvarligaste förlusterna finns den unika låghus-bebyggelsen kring Gottfridsgatan med arbetarebostäder från 1850-talet, barnasylen från 1928 och Betelkyrkan från 1886.

Persson, Per-Jan, ¨Lugnet en stormig sanering¨, ur tidskriften Arkitektur.

Lugnet förslummades under 50-och 60-talen, även om det fanns många som vårdade de små husen med stor kärlek. Men redan på 50-talet hade det börjat talas om att området skulle totalsaneras och det bidrog säkert till att förfallet tilltog. Man tyckte inte att det var lönt att reparera om husen i alla fall skulle rivas. Lugnet hade kunnat bevaras som en småstad i storstaden Malmö, som ett ¨Dragör¨ på denna sida sundet, men räddnings-aktionen hade den gången inte tillräckligt många och starka förespråkare. Nu kom i stället Nya Lugnet att bli ett alternativ för de ¨gröna vågare¨ som på 80-talet greps av längtan efter staden, de som ville flytta tillbaka till det grannskap som den mera gammeldags kvartersbildningen erbjöd. De nya planerna för Lugnet skisserades på 50-och 60-talen och i den första planen prioriterades kontor butiker och bilism. Med början på 60-talet påbörjade Malmö stad att köpa in marken steg för steg. År 1975 var stadsplanen för området klart. Den första stadsplanen utsattes för kraftig kritik och i samband med byte av ansvarigt kommunalråd gjordes planen om. Nu planerades för att ge en ¨trivsam och särpräglad boendemiljö¨, man ville skapa en möjlighet för många att bo både centralt och lugnt. Man ville ¨se Lugnet som ett gott alternativ till att bo på landet¨. Detta skulle nås genom frånvaro av genomgående biltrafik, vilket var särskilt viktigt för att ge barnfamiljerna och äldre trygghet. Inom området skulle finnas barnstugor, stora grönytor med bänkar, platser för skyddad utelek, gemensamhets-utrymmen i källare för bastu och motion. Husets balkonger skulle vara så stora att man kunde ¨leva¨ på dem och ha en liten trädgård där. Och så skulle en central sopsug göra området fritt från biltrafik och därmed buller. Husen byggdes med lägenheter som omfattade från 2 rum och kök till 5 rum och kök. De minsta lägenheterna var på 61,3 kvm, de största på 124 kvm. I femrummarna skulle finnas separata ¨uthyrningsrum¨ - ett sätt att om man så önskade minska hyran. Men en annan form av det ¨inneboende¨ som i början av seklet var ett tecken på nöd och bostadsbrist. I reklamen tryckte man på att varuhusen, flera stycken, inte fanns på Lugnet, men i närheten. Däremot fanns inom området livsmedelsaffärer. Och det var nära till banker, post, försäkringskassa. Likaså till nöjen och kultur.

Janstad H & Rosborn S ¨Malmö¨ Stockholm: Brevskolan s 52

1.2 Syfte och forskningsläge

Syftet med uppsatsen är att redovisa skälen som fanns att totalsanera Lugnet. Redovisningen vill jag åstadkomma genom att försöka belysa de olika intressenterna som var aktuella, som Skånska Cementgjuteriet/Skandinaviska Enskilda Banken, HSB, BGC och Malmö kommun.

Jag är mycket intresserad av hur människorna hade det förr i tiden och särskilt gäller det befolkningen i Malmö' s arbetar-stadsdelar och Lugnet i synnerhet. Jag har tidigare skrivit en uppsats om Lugnet, stadsdelen i Malmö. Vill du läsa den kan du gå hit ¨Hur bodde och levde arbetarna i Lugnet¨?Dessutom har jag skrivit en uppsats om tidningen ¨Arbetet¨ i Malmö. Vill du läsa den kan du gå hit ¨Arbetet¨ - en folktidnings uppgång och fall

Kring Lugnet finns det ganska mycket skrivit. Till den mest kända räknas: ¨Lugnet, en stadsdel i Malmö Dess tillblivelse och utveckling 1863-1915¨ av Mats Greiff, & Hans Larsson från 1978. Från 1915 och framtill att Lugnet totalsanerades i mitten på 1970-talet finns det dock inte särskilt mycket skrivet. Det är mest artiklar i Malmös två största tidningar SDS och Arbetet och facktidskrifter. Flera artiklar är publicerade i Malmö fornminnesförenings årsskrift ¨Elbogen¨. Den artikeln som jag varit mest influerad av heter: ¨En stad får inte bli som en gammal murken trädstam¨ - 1960- och 1970-talens saneringar av Carolis och Lugnets kulturmiljöer¨ av Peter Billing. Artikeln är en utvidning av delundersökningar som presenteras i boken ¨Hegemonins decennier - lärdomar från Malmö om den svenska modellen¨, som han skrev tillsammans med Mikael Stigendal. Dessutom har jag använt mig av Franzéns ¨Den folkliga staden¨ för att bättre kunna beskriva kvarterstaden utifrån olika aspekter såsom rumslig struktur, socialt liv, klass och kön. I ett avsnitt beskriver jag hur man upplevde Lugnet från trettiotalet och fram till sextiotalet både av andra och av mig själv.1930-talet beskriver jag med hjälp av ett citat från signaturen Cranquebille och 1940-talet med hjälp av Jan Höst berättelse ¨Stadsdelen i Lugnet i Malmö på 40- och 50-talen¨ samt 1960-talet med hjälp av Olle Svennings egna upplevelser som han beskriver i sin bok ¨Lojaliteter - MIN FAR (S)¨. Avsnittet avslutas med en beskrivning av mina egna erfarenheter.

1.3 Metod och material

Källmaterialet består i huvudsak av böcker som är tillgäng-liga på Malmö stadsbibliotek eller genom fjärrlån. Från Malmö-samlingens tidningsurklipp har jag tagit del av flesta artiklarna om Lugnet som har publicerats i SDS SkD och Arbetet. Jag har läst det mesta som har skrivits om kvarteret Lugnet och uppsatsen är en sammanställning av vad jag har läst och bedömt vara viktigt och intressant även för andra läsare. Dessutom finns mina egna slutsatser av saneringen av Lugnet med.

2 Kort historik över Malmö

Ännu vid 1800-talets ingång var Malmö en liten stad. Invånareantalet uppgick endast till drygt 5 000. Denna befolkning rymdes innanför de gamla stadsmurarna, vars södra del löpte längs nuvarande Stora Nygatan. Efterhand sprängdes dock denna barriär. I början av seklet anlades Gustav Adolfs torg och områdena mellan stadsmuren och kanalen bebyggdes så småningom. Denna rumsliga expansion tvingades fram av det faktum att förändringarna på landsbygden hade skapat en egendomslös samhällsklass. En del av denna flyttade in till städerna.Efter 1850 sköt denna utveckling verklig fart. Därigenom kom Malmös stadsbild under loppet av några decennier att dramatiskt förändras. Vid slutet av seklet uppgick invånareantalet till drygt 60 000. Detta tvingade fram byggandet av nya bostäder. De fattiga egendomslösa människorna hänvisades ofta till de sämsta bostäderna.

Berggren,Lars & Greiff, Mats¨Från Lugnet till Rosengård - hundra år av bostadssegretation¨

Efter den s.k.diskontkraschen år 1817 tog det omkring tre decennier innan Malmö åter börjar bli en stad av betydelse. F. H. Kockums uppförde 1840 Kockums gjuteri och detta blev startskottet till en industriell utveckling som med avbrott varade i mer än 120 år innan den bröts av att industrierna började läggas ner. (Ett sådant exempel är Kockums Mekaniska varv.) Skråväsendet avskaffades år 1846 och näringsfriheten, som infördes år 1864 utgjorde exempel på möjligheter till den fortsatta expansionen. Järnvägen, norrut invigdes år 1856 och medförde att handeln och industrialiseringen tog fart och detta ledde till att befolkningsökningen både behövdes och tog fart, men också att den gamla stadskärnan sprängdes.

2.1 Lugnet fram till 1960-talet

Under 1800-talets andra hälft genomgick Skåne en social och demografisk revolution. Jordbrukets omvandling genom agrarkapitalismen gjorde en stor del av landsbygds-befolkningen egendomslös. För många familjer blev emigration ett alternativ. Andra sökte sig till de skånska kuststäderna med hopp att finna en drägligare tillvaro. Malmö blev utan jämförelse den främsta destinationsorten. Mellan 1860-1910 mer än fyrdubblades stadens befolkning, från c.a 19 000 till 83 000.

Greiff,M & Larsson, H ¨Lugnet - en stadsdel i Malmö. Dess tillblevelse och utveckling 1863 - 1915¨.Malmö: Elbogen fornminnesförenings årsskrift 1994 s 59.

Flera av de inflyttade slog sig ner längs de s. k småfolksstråken som växte fram utmed tillfartsvägarna i Södra respektive östra Förstaden. Småfolksstråken täckte dock inte behovet av bostäder. Nya stadsdelar med renodlad arbetar-bosättning uppstod: Lugnet, Kirseberg och Sofielund. Den ursprungliga bebyggelsen i dessa områden ¨bestod mestadels av vad man kan kalla en urban version av den traditionella skånska längan, där korsvirket ersattes av lersten eller tegel¨.

Ranby, H, ¨Stadsplanering och arkitektur efter 1820¨,Malmö stads historia, del 6. Malmö Berlings s 77.

2.2 Vad var Lugnet?

Från början var Lugnet en gård som låg ute på landet fjärran från den gamla staden:

¨Vid den smala byvägen voro pilar planterade å ömse sidor, på den norra utbredde sig den s.k. Groothes damm, på dess södra en vacker äng, som tillhörde Lugnet. Mot norr sträckte sig ett åkerfält hän mot kanalen och lemnade utsigten fri över staden. Bakom åt söder, låg en utmärkt trädgård, som slutade med en park. Åt öster fanns en vacker lund af almar hvilka intogo platsen der qvarteret Orren numera är beläget. Det hela inalles fem tunnland, var omgifvit af väldiga diken med häckar av pil.¨

Ur Oskar Santesson: ¨Natur och kultur¨ (1880)

Vice häradshövding Groothe, från början ägare av egendomen hamnade i ekonomiska svårigheter, vilka han först försökte lösa genom att starta ett lotteri och sälja lotter till ett pris av 1.50 stycken, men han tvingades senare att sälja av egendomen för 3000 riksdaler till Frans Henrik Kockum som i sin tur styckade upp området och sålde tomter för 75 öre per kvadrataln4 Detta innebar att: ¨... köpeskillingen blifvit stegrad till ett enormt pris¨.

Redan år 1840 startade Kockums Mekaniska verkstad, vilket anlades som ett gjuteri vid nuvarande Davidhallstorg.

I början av 1860-talet påbörjades byggandet av arbetarstadsdelen Lugnet i Malmö. Lugnet ligger inom Södra förstaden och begränsas av Södra Förstadsgatan i väster, av Södra Kanalen i norr, av Kaptensgatan i öster och Föreningsgatan i söder. Totalt uppgick ytan till 54 855 kvadratalnar indelade i fyra huvudkvarter.

Greiff & Larssson s 58.

2.3 Malmö under mellankrigstiden

Under mellankrigstiden fortsatte Malmös befolkning att växa med stor hastighet. Detta medförde periodvis en stor bostadsbrist. Denna löstes i första hand genom att privata byggmästare och fastighetsägare såg bostäder som en profitgivande verksamhet.

Efter det tidiga 1920-talets lågkonjunktur sköt bostadsbyggandet fart under andra hälften av decenniet och 1930-talet. Då bebyggdes bland annat kvarter längs Nobelvägen, runt Folkets Park och S:t Knuts torg. Detta var områden med hyreskaserner uthyrda till arbetarklassfamiljer. Under tiden börjar de gamla arbetarområdena såsom Lugnet och Sofielund att alltmer förslummas. Detta gällde också delar av Kirseberg, liksom de träbaracker vid Sorgenfri som ursprungligen uppförts som nödbostäder.

HSB i Malmö såg dagens ljus 1925. Kooperationen hade en stark tradition inom Malmös arbetarrörelse och HSB fick snabbt luft under vingarna. Men bildandet av bostadskooperationen HSB 1925 medförde att hyresgäster kunde göra sig oberoende av kapitalistiska fastighetsägare, även om själva byggandet fortfarande sköttes av privata byggmästare.

HSB: s första stora satsning blev bostadsområdet Ellstorp, uppfört under ledning av byggmästare Hugo Åberg, med 1100 lägenheter. Området liksom andra som uppfördes vid samma tid, byggdes under inflytande av funktionalismen, med mer ljus och luft runt husen. Ellstorp karaktiserades av att:

¨Stora gräsmattor, sandstensplattor och blomstergrupper pryda här de öppna platserna mellan huslängorna. Och ett stenberg med ett vimmel av växter utgör ett dekorativt irrationellt moment i det stora rationella fastighets-komplexet.¨

HSB gick också i spetsen för bättre boendestandard. Det var här man började med sopnedkast, tvättstugor i källaren och balkonger också i bostadshus för de mindre bemedlade. Denna politik tvingade också privata hyresvärdar att införa dylika moderniteter. På Lugnet hade man emellertid fortfarande soptunnor och dass på gården och tvättstugor i friliggande uthus. Gårdarna var kringbyggda, vilket medförde sparsamhet med ljus och luft för barnen som skulle ha dem till lekplats. En annan form av byggande som satt stor prägel på Malmös utseende är egnahemmen. Dessa var ett resultat av den statliga bostadspolitiken som gick ut på att arbetare eller tjänstemän kunde få förmånliga lån för att skaffa sig ett eget boende. Områdena Johanneslust, Rostorp och Rosengård blev de första riktigt stora egnahemsområdena. Bostadsbristen var stor, det gällde att så snabbt som möjligt få fram så många lägenheter som möjligt

år 1947 startade Malmö Kommunala Bostadsaktiebolag, MKB, sin verksamet, man övertog tidigt förvaltningen av en del fastigheter, men den första egna storsatsningen skedde med projekteringen av Augustenborg. Man började bygga 1948 och fyra år senare var området färdigställt. Det omfattade 1500 lägenheter och skulle ge bostäder åt 6 000 boende. Men när den stora expansionen kom på 1950-talet räckte inte de gamla stadsdelsområdena till utan man fick ta i anspråk den mark som kommunen förutseende nog köpt in på 30- och 40-talen. Först bland de nya områden som byggdes blev Mellanheden och Lorensborg. I slutet av 50-talet byggdes också Sorgenfri, Segevång och Hugo Åberg påbörjade kvarteret Kronprinsen 1959. År 1951 hade antalet sökande på Bostadsförmedligen varit 11 600, tre år senare, 1954, hade siffran nära nog fördubblats, man noterade nu 21 000 sökanden.Och 1959 var antalet uppe i 24 000. 1966 fattade Riksdagen beslut om att det på 10 år skulle byggas en miljon lägenheter i Sverige, detta för att råda bot på den aldrig avtagande bostadsbristen. Satsningen kom att kallas Miljonprogrammet och medförde ett stort uppsving för främst byggnadsindustrin, men det blev även allmänt goda tider för övriga branscher. Första etappen av Rosengård byggdes 63-65. Andra etappen 68-72 uppfördes 6 000 lägenheter. Mellan 65-68 byggdes Kroksbäck.

2.4 Kvartersstadens rumsliga struktur

I sin inträngande studie av 1930-talets Söder i Stockholm använder sig Mats Franzén av begreppet kvartersstaden för att fånga de framväxande arbetarstadsdelarnas rumsliga struktur av

¨gator och kvarter, vilkas bebyggelse direkt gränsar mot gatan, så att ett gaturum bildas¨. Kvarteren består av flera fastigheter som är vändna utåt, mot gatan, och avgränsad inåt, mot varandra. Staden byggs upp och växer genom en enkel addering av sådana kvarter. Kvartersstaden har några karaktäristiska egenskaper. Stadens helhet - det globala - finns i delen - det lokala. I princip är den därför fördelad och osegregerad - vilken som helst verksamhet kan påträffas var som helst och varje verksamhet står rumsligt i ett likvärdigt, symmetriskt, förhållande till varje annan verksamhet¨.

Franzén, Mats, ¨Den folkliga staden¨, Lund:Arkiv förlag s 97-98

¨I huvudsak byggs kvartersstaden upp av kvarter som fylls med hyreshus hus som vänder sig inåt mot gården och utåt mot gatan. Kvarteren blir in-och-ut-vända: Mellan kvarterets fastigheter finns inga direkta relationer. Varje hus ställs i ett direkt förhållande till gatan. Genom detta rumsliga arrangemang blir gatan kvartersstadens kärna. Det blir en viktig församhälligande mekanism genom att samtidigt vara plats och länk, dels ett rum som används till en mångfald saker, vilka inte sällan är kopplade till de verksamheter som finns i de privata fastigheterna, men som har entreér från gatan, dels ett rum för rörelse, till och från verksamheterna, men också förbi och längs dem. Samtidigheten - att verksamheten och rörelsen äger rum på samma ställe - genererar för kvartersstaden karaktäristiska livet, dess urbana karaktär, en specifik kombination - syntes - av globalt och lokalt¨.

Franzén, s 99-100.

2.5 Kvartersstädernas sociala liv

Bebyggelsen i de framväxande arbetarstadsdelarna kännetecknas således av stor variation. Privatägda gatuhus blandades med två- och trevånings hyresfastigheter. I sin egenskap av proletära miljöer präglades kvartersstaden i första hand av arbetarklassen. Männens gemenskaper kretsade huvudsakligen kring de långa dagarnas lönearbete. På den arbetsfria tiden utgjorde kvartersstädernas många ölhallar en självklar mötesplats för såväl Lugnets Kockumsknogare som grov- och divarsearbetarna i Caroli. Lugnets mest välbesökta krog ¨Ettan¨ låg på Södra Långgatan:

¨Där pimplade de sina bier och glömde tråkigheterna, på arbetet och i hemmet, för en stund¨.

Greiff & Larsson s 69.

Vardagslivet i kvartersstaden präglades emellertid främst av kvinnorna. Många kvinnor deltog i lönearbetets gemenskaper och motsättningar, såsom Lugnets många textilarbeterskor, men de möttes dessutom i affärerna, under tvättlinorna på gården, på trappavsatsernas 'svale' och när sockret, mjölet eller kaffet tog slut. De proletära miljöerna befolkades inte bara av de stora industriarbetsplatsernas arbetarfamiljer. Småföretagarna spelade också en viktig roll för det sociala livet. I kvarteren låg flera olika affärer och på bakgårdarna fanns oftast någon liten verkstad, såsom snickeri eller svarveri. När barberaren for runt och klippte folk och 'prångarna' kom med sina fiskkärror blev det utrymme för pratstunder. Nyheter och skvaller spreds. Förhållandet mellan arbetarfamiljerna och vissa grupper av småföretagare (affärsinnehavare och fastighetsägare), präglades givetvis också av konflikter över till exempel obetalda räkningar och hyror. I kvartersstaden användes gatan inte enbart för trafik utan även för möten mellan människor. Genom ofta stora, spröjsade fönster stod boendet i omedebar kontakt med gatan och slöt sig inte inåt. även genom stora och breda portgångar förmedlades närheten mellan boendet och gatan. Som Orvar Löfgren påpekar förlades

¨en stor del av samvaron på fritiden utanför hemmet, till trappor, bakgårdar, grönområden och offentliga lokaler. Det var inte heller familjegruppen som var basen i umgänget. Barn hölls med barn, kvinnfolken gick till varandra, medan karlarna samlades utomhus om sommaren eller sökte sig till ölschapp om vintern. Det familjebaserade umgänget var relativt litet¨.

Löfgren, Orvar, "Känslans förvandling", i Frykman, J & Löfgren, O, Den kultiverade människan Lund: Liber s 121.

Gemenskapen i kvartersstaden fick i hög grad sin prägel av den dagliga kampen mot fattigdomen. Trångboddhet, arbetslöshet och sanitära missförhållanden skapade en vardagsmiljö där sociala problem frodades. Ur misären växte alkoholism, kriminalitet och prostitution.

Billing, s 132 - 133

2.6 Klass och kön i kvartersstaden

Kvartersstädernas sociala sammansättning förändrades efterhand när bättre ställda arbetarfamiljer flyttade till nybyggda hyreslägenheter eller bostadsrättsområden. Kvar blev en allt större andel av arbetarklassens sämst ställda.Kvarterstadens proletära karaktär framträder tydligt vid en närmare analys av den sociala strukturen i ett antal kvarter i Lugnet ( kv. Renen och Norsen) år 1950. Arbetarklassen dominerade helt i undersökningsområdet och uppgick till närmare 80 procent. Mer än hälften av alla förvärvsarbetande tillhörde kategorin okvalificerade arbetare. Områdets underklassprägel hängde i hög grad samman med kön. En majoritet av de okvalificerade arbetarna var kvinnor. överhuvudtaget tycks en hög andel av kvinnorna ha förvärvsarbetat, vilket ibland annat antyds av det faktum att endast var tredje kvinna återfanns i kategorin hemarbetande och att mer än hälften av kvinnorna stod som ogifta. Detta kan jäm-föras med arbetarstadsdelen Möllevången där varannan kvinna tillhörde kategorin hemarbetande och var tredje kvinna stod som ogift. Ett annat utmärkande drag i Lugnet var det starka inslaget av äldre personer. Genomsnittsåldern låg på cirka 50 år och var fjärde person återfanns i gruppen äldre än 60 år. Sammanfattningsvis kan således kvartersstaden i Lugnet karakteriseras som ett utpräglat underklassområde med betydande inslag av förvärvsarbetande och ogifta kvinnor samt äldre personer.

Billing, s 133-134.

Kvartersstaden kännetecknades även av en geografisk närhet mellan bostad och arbetsplatser. Martin Weibulls omfattande undersökning från 1947 visar på stora likheter mellan arbetsplatserna i Carolis och Lugnets distrikt. Tillverkningsindustrin sysselsatte något över hälften av de förvärvsarbetande, medan parti- och detaljhandel sysselsatte var fjärde. Drygt varannan sysselsatt inom tillverkningsindustrin återfanns inom textil- och beklädnads-företag.

Generalplan för Malmö, verkställd på stadsingenjörskontoret av Martin Weibull 1947 s 130-131 och 194-195.

Malmös arbetarrörelse växte fram ur kvartersstädernas sociala gemenskap. I synnerhet Lugnet med dess närhet till industriarbetsplatser, kom att förknippas med socialdemokratins genombrott under slutet av 1800-talet. Förutom en stor andel industriarbetare bodde här flera av arbetarrörelsens ledar-gestalter. Ett stenkast därifrån uppfördes landets första Folkets Hus och på torget intill saluhallen samlades man om söndagarna när fackföreningarna genomförde sina s k morgonturer till Folkets park. I samband med att nya bostadsområden med hyreskaserner för arbetare växte fram runt sekelskiftet försköts emellertid arbetarrörelsens centrum från innerstaden i riktning mot Möllevången.

Billing, s 135-136.

Lugnets underklassprägel blev ännu tydligare under 1960-talet. I en analys av Malmös sociala geografi 1965 pekar Dewitt Davis ut ett antal bostadsområden och stadsdelar som problem-område, däribland Lugnet. Baserat på en detaljerad undersökning av ålders- och hushållssammansättning, bostadsförhållandena, yrken och inkomster, samt sociala förhållandena (brottslighet och socialbidrag) urskiljde Davis två olika grupper av problem-områden. Den första gruppen känne-tecknades av såväl fysiska som sociala problem och miss-förhållandena. Dessa område utmärktes bland annat av en stor andel äldre bebyggelse utan modern ut-rustning, dominans av arbetarfamiljer med inkomster klart under genomsnittet, trångboddhet, många äldre personer, samt brotts-lighets- och socialbidragsnivåer som låg klart stadens genom-snitt.

Davis Dewitt, ¨A factorial ecology of Malmö 1965. An essay on the social geography of the city¨. Lund: Arkiv förlag s 64 och 86.

Hit hörde delar av Lugnet, som bland annat utmärkte sig med en andel lägenheter utan modern utrustning på drygt 90%. Vidare uppvisade Lugnet fortfarande stora andelar förvärvs-arbetande kvinnor och personer över 60 år.

Davis, s 80.

Den andra gruppen problemområden präglades av samma fysiska och sociala karakteristika, men inte av samma omfattning och lika entydigt. Till denna kategori hörde bl a den resterande delen av Lugnet.

Davis, s 65.

2.7 Olika beskrivningar av Lugnet

Det finns flera berättelser om Lugnet både från trettio- och fyrtiotalet som skildrar kvarteret på ett mycket trevligt och sympatiskt sätt. År 1936 skrev signaturen Crainquebille följande:

¨Av det brusande livet på gränsgatorna märker man ingenting på Lugnet. Man kan promenera där en väsnandes vardag och där är lika stilla som i en småstad en söndagsförmiddag. I Storgatan bullrar någon gång en bil men i alla smågatorna från östra och Västra Kanalgatorna till Flod- och Stålgatorna är det lika stilla. Ordet småstad tränger sig ovillkorligen fram, när man går på Lugnet och ser de låga husen med de väl putsade fönstren. De rena gardinerna och de röda pelargonerna. Det är husägarna själva, som bo i sina hus, de ha ofta ett f.d. framför sitt yrkesnamn. Och äro måna om prydlighet¨.

¨Inne på gårdarna stå några träd och beskugga de oundvikliga småhusen. Ty liksom skolynglingarna förr i världen få Lugnets innevånare fortfarande gå på gården med nyckeln i handen. Det finns hantverkare, som ha sina verkstäder i husen på gården, både tapetserare, snickare och målare och borta vid hörnet av Norra Långgatan reser sig bakom Shells hus en hög skorsten. Den har förut tillhört Arbetareringens bageriförening, nu används den av fabrikör Jonus till keramikfabrik. Annars finns det bara smärre affärer på Lugnet. Mjölkskjutsarna skramla förstås om mornarna till mjölkbutikerna. Sen är det tyst. Och det är därför, man ännu på Lugnet är nyfiken på trafiken. Man har sina fönsterspeglar och kan hålla den intressante trafikanten i sikte ganska länge. Det är alltid något.¨

Crainquebille, är pseudonym för Hälge Emilson, kåsör i SDS. Citaten är hämtade från Rosborn, S, ¨En vandring i historien genom gamla Malmö¨ (2002) s 172-173.

¨Bebyggelsen innan det stora rivningsraseriet på 60-talet satte in, bestod av allt från små en och en halvplans småhus till två- och trevånings- och ytterligare fyravåningshus. Småhusen var ofta försedda med tillhörande innegårdar där fruktträd och annan grönska livade upp området. Ett och annat ¨dass¨ på gårdarna tillsammans med soptunnor och mer eller mindre konstfärdiga uthus gjorde sitt till för att det skulle bli en spännande miljö att växa upp i. Det fanns en oorganiserad spontanitet i byggandet fjärran från 60 - och 70-tals arkitektstyrda ¨öststatsstuk¨. Det fanns en värme och trivsel som man sällan hittar i dagens byggnation. I varje kvarter, så gott som, fanns det mjölk- och speceriaffär. Dessutom fanns i grannskapet köttaffärer och flera konditorier eller kaféer. Lugnet var förvisso ej den mest fashionabla delen av stan. Där bodde mest arbetare och för många barn kom det som en överraskning senare i livet, att Första Maj-firandet inte var en religiös fest, som alla firade iklädda sina för året nyinköpta sommarkläder.¨

Höst, Jan, ¨Stadsdelen Lugnet i Malmö på 40- och 50-talen¨. Malmö Elbogen fornminnesförenings årsskrift 1998 s 151.

Olle Svenning skriver i sin bok: ¨Lojaliteter - MIN FAR (s)¨

¨Lugnet så romantiserat av dem som aldrig behövde bo där, var för min släkt löss och fattighjälp, för mig mest ett ställe dit vi kunde gå för att köpa brännvin under tonåren.¨

Svenning, Olle, ¨Lojaliteter - MIN FAR (s)¨. Stockholm: T Fischer & Co s 147.

I början av 60-talet bodde jag en period hos min faster i Malmö. Jag har fortfarande ett starkt minne av att hon varnade mig för att bege mig till Lugnet framförallt sent på kvällen när det var mörkt eftersom området var allt annat än lugn kvällstid i början av 1960-talet. Jag kommer väl ihåg att orsaken till att jag gick genom Lugnet var att det var närmaste vägen från Grynbodgatan till Friisgatan, via Kaptensbron och Monbijouskolan. På Friisgatan gick jag under en period på ¨New -Orleans¨,en jazzklubb belägen högst upp i huset. Ibland gick jag till en rock-klubb som låg mittemot Monbijouskolan.

Några år i mitten av 60-talet bodde jag själv i Lugnet närmare bestämt på Kaptensgatan, tre trappor upp med wc och gasspis. Jag minns att det var iskallt på vintern och outhärdligt varmt på sommaren. Alltid en ständig oro för att den gaseldade spisen skulle explodera. En oro som inte släppte förrän jag blev tvångsevakuerad, på grund av att huset skulle rivas, till en annan lägenhet i Slottsstaden.

Några bilder från Lugnet i Malmö

Bilderna ¨Idyll i Lugnet¨,¨En idyll¨ ¨En kväll i Lugnet¨ och ¨Bilar¨ är tagna från en broschyr som utgavs av dåvarande Skandinaviska Enskilda Banken i samband med försäljningen av bostadsrätter i Nya Lugnet omkring 1982.Bilden ¨Lugnet rivs är från Elbogen.Bilden saneringsmogna fastigheter är tagen från Boris Schönbecks ¨Stad i förvandling uppbyggnadsepoker och rivningar i svenska städer från industrialismens början till idag¨.

3 Rivningarna i Lugnet

Stora delar av Lugnet hade förslummats under 1950- och 60-talen. Planerna på en totalförnyelse av Lugnet, och påbörjade rivningar, väckte debatt under senare delen av 60-talet, men den kritik som framfördes fick ingen effekt.

Åström, Kell, ¨Stadsplanering i Sverige¨. Stockholm: s 118.

Sydsvenskan talade om ¨rivningsraseri¨och ¨kommunal vanvård i stället för reparationer¨ av kulturhus, medan Malmötidningen gladde sig åt att Lugnet ¨efter år av förfall äntligen får en normal profil igen¨

Murath, L, & Norén-Brunbäck, B, ¨Malmö bygger under 100 år¨ Byggmästarföreningen i Malmö 1889-1989. Stockholm:Byggförlaget s 88..

1968 publicerade SDS ett stort reportage om Lugnet:

¨Det är ett stycke Malmö som är på dekis, men som ej är charmlöst. Gamla människor, som en gång bott där och som placerats om i välfärldsfunkis, tar dagligen bussen hit för att prata med vänner på gatan och påta i vissnade bakgårdsrabatter.¨

¨jag trivs så,jäkla tokigt bra i Lugnet. Var annars kan man mitt på blanka förmiddagen ta en grogg utan att folk beskärmar sig ? Det fina med Lugnet är friheten. Här tar alla varandra för vad de är - horan om hörnet, taxichauffören ovanför sadelmakarens, skådespelerskan där borta och den jugoslaviske jobbaren kastar hälsningar till varandra över gårdarna och byter några ord på gatan¨.

SDS 11.11 1968

Rivningarna beskrevs som klassfrågor. De som protesterade, ibland, var skribenter i stans högertidning och så mina lärare i realskolan och gymnasiet.

Svenning, s 147.

En annan Lugnet-invånare, A F Andersson, skyllde områdets förfall på fastighetsägarnas medvetna spekulation:

¨Tomtspekulanterna smyger sig fram med begär i ögonen och snärjer ett offer här och ett annat där tyvärr har hr tomtjobbarna nästlat in sig och i 30 år predikat sitt saneringsevangelium och i väntan på en ny stadsplan har de - pga av bostadsbristen - lyckats fylla de värsta ruckel utan att kosta på dem ett öre. Deras är felet till slum-bildningen.¨

SDS 11.11 1968

En intressant hypotes som framförts i sammanhanget är att de stigande fastighetsvärdena under 50- och 60-talen föranledde många fastighetsägare att spekulera i stigande framtida mark-värden och utnyttja situationen genom att underlåta att göra några förbättringar eller investeringar.

Ohlsson, s 76.

Genom bildandet av det helkommunala saneringsbolaget Malmö Grip 1969 försökte kommunledningen komma åt tomtspekulationen. En av bolagets första uppgifter blev att planlägga en totalsanering av Lugnet. Malmö Grips tillkomst välkomnades av tidningen Arbetet:

¨Meningen är att staden ensam eller tillsammans med enskilda intressenter skall kunna skapa större saneringsenheter, så att man slipper ifrån den enskilda och spekulativa punktsaneringen, som lämnar omgivande, mindre ekonomiskt attraktiv bebyggelse i samma eländiga skick som tidigare. Lugnet kan på det sättet bli ett nytt modernt city med blandad bostads- kontors och affärsbebyggelse samt väl tilltagna trafikleder och parkeringsmöjligheter.¨

Arbetet 17.2 1969.

Politikerna hade aldrig varit inställda på att bevara stadsdelen Lugnet. Kommunen och de kommunala bolagen intresserade sig vid denna tid desto mer för ytterområdena, där man bedrev en i det stora hela framgångsrik markpolitik. Nu kopplades emellertid de båda markfrågorna samman på ett för det gamla Lugnet ödesdigert sätt.

Schönbeck, Boris, ¨Stad i förvandling uppbyggnadsepoker och rivningar i svenska städer från industrialismens början till idag¨.Stockholm: Byggforskningsrådet s 244-245.

1950-talets lokalpolitik i Malmö präglades av samförståndet i kommunfullmäktige mellan SAP och Högern. Alla politiska frågor diskuterades ingående i olika kommittéer och nämnder innan besluten togs i kommunfullmäktige, vanligtvis utan några upprörande diskussioner och voteringar. Samförståndet blev känt runt om i landet som ¨Malmö-andan.¨

Billing,P, & Stigendal,M,¨Hegemonins decennier: Lärdomar från Malmö om den svenska modellen¨.Malmö.

Trots att en undersökning gjord 1966 klassificerade mindre än hälften av bostadsfastigheterna som saneringsmogna inriktade sig myndigheterna således tidigt på en storsanering i Lugnet.

Billing, s 141.

Fastighetsnämnden stötte emellertid på stora svårigheter att köpa upp de privatägda fastigheterna. 1970 var fortfarande 40 av de sammanlagt 130 rivningsfastigheterna i privat ägo. I flera fall fick tvångsinlösen tillgripas. Rivningarna påbörjades i slutet av 60-talet och vid mitten av 70-talet utgjorde det 70 000 kvm stora Lugnet-området utan jämförelse det största 'bombhålet' i Malmö.

Billing, s 142.

I de ursprungliga planerna för det nya Lugnet prioriterades kontor, butiker och bilism. 1970 presenterade Byggnadsnämnden en reviderad plan som bl a innebar att Kungsgatans 'boulevard' skulle förlängas längs Storgatan fram till Södra Förstadsgatan, men fortfarande gav man stort utrymme åt kontor, butiker och bilism.

SDS 13.12 1970.

SDS 19.10 1972.

Billing, s 142.

I SDS beskrevs det nya Lugnet som ¨det mest attraktiva och påkostade bostadsområdet i Malmö hittills.¨ SDS 1.3 1977.

En som hade svårt att stämma in i hyllningskören var poeten Jacques Werup:

¨Lugnet var en arbetarstadsdel i Malmö, med trånga gator,grönskande gårdar och med hantverkare i varje prång. Där var säkert fattigt och förnedrande en gång i tiden,men att trumla ner hela denna unika miljö till förmån för nya fyrkanter i glas och betong - för fastigheter som hade kunnat ligga var som helst - nya parkeringshus, kontorskomplex och oöverkomligt dyra och trånga bostadsmoduler borde ha renderat de ansvariga socialdemokraterna livstids straffarbete. Min ungdomstid på Lugnet, i olika oeldade lägenheter utan varmvatten och toalett, unnar jag alla ungdomar.¨

Werup, Jacgues,¨Hemstaden - min malmöhistoria¨.Stockholm: Alba s 24.

3.1 Aktörerna

Formellt sett var det den socialdemokratiska kommunledningen som bar ansvaret för 1960- och 70-talens byggande och saneringar. Vid en närmare granskning skymtar vi emellertid ytterligare ett par centrala aktörer, nämligen den mäktiga Skånska Cement-koncernen och arbetarrörelsens bostadskooperation HSB. Var för sig hade dessa byggt upp starka maktpositioner under de föregående decennierna, men även mellan dem existerade betydelsefulla relationer.

Billing s 143.

3.2 Ernst Wehtje och Skånska Cement.

Redan under 1930-talet skaffades sig Skånska Cementkoncernen i Malmö en ledande position inom svensk byggnadsindustri. Koncernen omfattade både tillverkning av byggnadsmaterial genom Skånska Cementaktiebolaget (nuvarande Euroc) och entreprenadverksamhet genom Skånska Cementgjuteriet (nuvarande Skanska). 1936 till-trädde Ernst Wehtje jr som chef för Cementaktiebolaget och under hans ledning genomdrev företaget en monpolliknande koncentration av landets cementproduktion. Med hårdhänta metoder skapade Wehtje en vittförgrenad och mångsidig produktionsapparat. Hjärtat i verk-samheten utgjordes av cementfabriken och kalkbrottet i Limhamn.

3.3 HSB och Hugo Åberg

Hugo Åberg kom att spela en viktig roll för HSB:s utveckling långt in på 1960-talet. Åberg föddes 1905 i Malmö och växte upp under enkla förhållandena. Åberg löste tidigt medlemskap i SAP och som arbetslös engagerade han sig i de arbetslösas förening. Så småningom anställdes Åberg som hantlangare på en byggarbetsplats. Fritiden ägnade han åt studier i byggnadslära. Endast 27 år gammal skaffade han sig ett lån på banken för att bygga ett egnahem. När bygget var färdigt sålde han huset och gjorde sig en nätt liten förtjänst. Vinsterna ökade när Åberg fortsatte att bygga egnahem. Ryktet om hans effektivitet spred sig.Kanske som följd av sin partitillhörighet kom Åberg snart i kontakt med Hyresgästernas Byggproduktion, HB. 1937 erbjöd han sig att åt HB bebygga koloniområdet Ellstorp med bostadsrätter. Axel E. Svensson, dåvarande ledamot i Fastighetsnämnden, minns sin första kontakt med Åberg: ¨Hugo Åberg hade byggt fem-sex villor på Virentofta. Då han kom upp till Drätselkammaren och hemställde om att få överta ett stort område som låg på öster. Fastighetschefen och jag kom överens om att eftersom han bara var en vanlig byggjobbare så om han skulle ha det området som blev Ellstorp på Sallerupsvägen så skulle han sätta borgen på 500 000. Det dröjde två dagar så kom han upp och la det. Borgenären det var Wehtje.¨

Ellstorps färdiga höghusområde föll HB så väl i smaken att Åberg anställdes som VD, och han förblev bostadskooperationen trogen ända fram till 1958.

¨Åbergs strategi var djärv och storslagen. Han kände till Malmös grundläggande sociala problem: bostadsnöden, trångboddheten och den stora inflyttningen, som krävde fler bostäder. Maktförhållandena i stan var givna och kunde förutses bli bestående för decennier. Social-demokraterna, arbetarrörelsens organisationer och kooperationen styrde politiken.¨

Svenning, s 140.

¨Den kooperativa bostadsverksamheten erövrades tidigt av Åberg, först utbrytar-organisationen HB, sedan HSB. Det politiska maktsystemet var fördelaktigt för kooperationen, de flesta socialdemokratiska ledare av någon betydelse satt antingen i HSB:s, Solidars eller hyresgästföreningens ledning. Åberg hade inte svårt att få hjälp med kommunal mark och att växla in betydande bostadskvoter, för det mesta betydligt generösare tilltagna än de kommunala eller privata bolagens.¨

Svenning, s 142.

I Ellstorpsbygget lät åberg för första gången de krafterna eller makterna förenas. Socialdemokraterna gav honom tillstånd att bygga, familjen Wehtje gick i borgen för honom och byggandet utfördes i kooperativ regi. De 1100 lägenheterna i Ellstorp var, ytterst, skapelser av Hugo Åberg, som med sina pengar och sin makt styrde Malmö ett par decennier och också kom att driva arbetarrörelsen och de ledande kapitalägarna till samarbete.

HSB fick med tiden ett allt större inflytande inom SAP och i de kommunalpolitiska organen. Kulmen nåddes när HSB:s VD Oscar Stenberg valdes till kommunfullmäktiges ordförande 1963. Stenberg gjorde sig snabbt känd för sina hårda nypor. Enligt Svenska Byggnads-entreprenörföreningens direktör, Sten Källenius, föredrog byggherrar i allmänhet handlingsinriktade social-demokratiska majoriteter framför borgerligt styrda kommuner. Direktören nämnde särskilt Malmö:

¨Man har alltid möjligheter att förhandla med Oscar Stenberg. HSB-organisationen upplever vi för övrigt inte som en fiende eller något sådant, utan tvärtom.¨

Billing, s 146.

Den dåvarande direktören för Skandinaviska Bankens lokalavdelning i Malmö Hans Cavalli-Björkman gör samma bedömning:

¨Stenberg var oerhört 'dynamic', vad man kallar en stark man¨.

Intervju med Cavalli-Björkman först publicerad i Billing & Stigendals avhandling:¨Hegemonins decennier:Lärdomar från Malmö om den svenska modellen.¨

I egenskap av HSB-chef var Stenberg en av bankens storkunder.

¨Vi skötte byggnadskreditgivningen hela tiden åt HSB. Oscar och jag satt ju ner en gång om året och körde igenom hela behovet. Så gjorde vi upp det han och jag. Enkelt och praktiskt. Han som HSB-chef och jag som bankchef.¨

Billing, s 145-146.

3.2 Korporatismen och 'rivningsraseriet'

Mellan Stenberg, åberg, HSB och Skånska Cement spanns ett nätverk av korporatistiska maktrelationer. Byggmästaren Hugo Åberg ägde åtskilliga centralt belägna fastigheter. Oscar Stenberg styrde över såväl HSB som kommunen. Som högst ansvarig för politikens utformning bestämde Stenberg även över fastigheter och tomtmark. Kommunen förvärvade omfattande markområden under efter-krigstidens första decennier och ägde 1/3 av all mark inom stads-gränsen 1960. Dessutom ägde Fastighetsavdelningen fastig heter runt om i staden. Ernst Wehtje styrde i sin tur över ett kapitalimperium som kretsade kring byggproduktion och i allt större utsträckning fastighetsägande. Skandinaviska banken stod för finansiering och där satt Wehtje ordförande.

Billing, s 146.

Till grund för korporatismen låg samarbetet mellan HSB och Wehtjeimperiets företag. Redan 1946 slöt HSB avtal med Byggmästarnas Gemensamma Byggaktiebolag (BGB), där Skånska Cementgjuteriet dominerade:

¨Genom överenskommelsen avsåg man att finna en form för mera planmässig och rationell bebyggelse i stor stil. Den innebar nämligen en viss uppdelning mellan HSB och BGB av den årliga byggnadsverksamheten så att de båda organisationerna var för sig disponerade större sammanhängande områden. Härigenom undvek man en splittrad bebyggelse och fick möjligheten att utnyttja de fördelar som stordriften innebär, exempelvis beträffande värmeanläggningar, som genom att göras större kunde bli billigare både ifråga om anskaffning och drift. Enligt överenskommelsen skulle byggmästarnas organisation se till att i den mån deras medlemmar uppförde bostadsrättsfastigheter dessa skulle i vanlig ordning och på sedvanligt sätt göras till HSB-föreningar. HSB förband sig å sin sida att för sin byggnadsverksamhet till större delen anlita medlemmar av BGB¨.

Sönnerdhl, Arnold & Sjölander, Gothard,¨HSB i Malmö 1925-1950¨.Malmö Tryckeri AB Framtiden s 62-64.

3.3 Saneringsbolag bildas

Genom bildandet av fastighetsbolaget AB Orion 1953 satsade HSB på uppköp av fastigheter i stadens centrala delar, som ansågs lämpliga för sanering. Redan året därpå ägde bolaget 28 fastig-heter, belägna på Lugnet och i Gamla staden. Uppköpen av fastig-heter samordnades när AB Malmöfastigheter bildades 1955 av HSB och några medlemsföretag i BGB.

¨Det har befunnits angeläget att koncentrera sanerings-verksamheten så mycket som möjligt och av denna anledning har styrelsen beslutat att tillsammans med en del medlemmar i BGB bilda ett särskilt bolag, som i fortsättningen skall vara ett gemensamt organ för saneringsverksamheten. De elva delägarna i detta bolag har förbundit sig dels att till bolaget överlåta sitt nuvarande innehav av saneringshus och dels att i fortsättningen inte göra ytterligare sådana inköp utan att först efterhöra huruvida saneringsbolaget har intresse av att förvärva ifrågavarande fastighet. Det är inte meningen att detta bolag skall bedriva någon byggnadsverksamhet. Bolaget skall förvalta innehavda saneringsfastigheter samt i samarbete med staden göra upp stadsplaneförslag och bedriva annan därmed sammanhängande verksamhet.¨

Billing, s 147.

År 1966 antogs en ny generalplan. Av den framgick det att Lugnet i huvudsak skulle användas för centrumfunktioner. Därmed angav den också en högre prisnivå på marken, än om man hade följt 1959 års råd att decentralisera och diversifiera verksamheterna över ett större område i staden eller om man inte gjort några markeringar alls. Därmed tycktes stadsdelens öde beseglat.

Schönbeck, s 244.

Enligt Arne Lundberg bildades AB Malmöfastigheter för att hålla tomtpriserna nere

¨och sen skulle man dela på rovet, så att säga¨.

Enligt Billing konkurrerade således fastighetsbolagen om tomterna, men genom stora fastighetsbolag som AB Malmöfastigheter sattes konkurrensen ur spel. De olika fastighetsbolagens jakt på rivningsfastigheter ställde till stora problem för de kommunala myndigheterna. Ytterst var det nämligen fastighetsägaren som avgjorde om en fastighet skulle rivas och nybyggas, renoveras eller om den helt enkelt skulle stå kvar och förfalla.

Billing, s 147.

¨kan det t o m med vara privatekonomiskt fördelaktigt att låta fastigheter förslummas om man vet att markvärdestegringen är större än kapitalförstöringen.¨

Arbetet 23.10 1969.

Vid en stor saneringskonferens i Malmö samma år beklagade sig Hälsovårdsnämndens ordförande Bror Hansson:

¨Det finns andra värden än ekonomiska när det gäller sanering. Ofta kan det vara bättre att rusta upp än att riva, annars är det risk att vi får en död och kall stad. Den avsiktliga missskötseln av fastigheter för att få rivningstillstånd ger hälsovårdsnämnden mycket arbete.¨

Arbetet 23.10 1969.

Som tidigare påpekats hade bildandet av det helkommunala saneringsbolaget Malmö Grip 1969

¨till syfte att stävja spekulationen i rivningsfastigheter och tomter. Kommunalrådet Carl Ljungbeck slog fast att nu skulle det ¨bli slut med att plocka russinet ur kakan.¨

Arbetet 11.02 1969.

Efter flera års förhandlingar kunde Malmö Grip 1975 köpa loss AB Malmöfastigheters fastighets- och tomtbestånd på Lugnet för 20 miljoner kronor. Inte oväntat erhöll HSB och BGB en stor del av lägenhetskvoten på Lugnet; närmare bestämt 440 lägenheter, medan MKB fick hålla tillgodo med 144 lägenheter.

Billing, s 148.

¨Han var oerhört betydelsefull för banken.Hugo Åberg och banken har ju ändå gjort Kronprinsen, NK,S:t Jörgen, Jägersro. Allt vad Hugo Åberg höll i, höll vi i.Det var alltid Skånska som byggde för Hugo Åberg och vi finansierade alltihopa.¨

Billing s 149.

3.4 Från kvartersstaden till den funktionella staden

De fysiska omstruktureringar som Malmö genomgick från slutet av 1950-talet och in på första hälften av 1970-talet innebar att den gamla kvartersstaden med dess geografiska närhet mellan boende, arbetsliv, butiker och nöjen försvann.Mats Franzén beskriver denna urbana för-ändringsprocess som framväxten av den funktionsuppdelade staden:

¨Staden består här av flera funktionsområden (betydligt större än kvarter) vart och ett renodlat för sin verksamhet. Funktionsområdena binds samman genom ett betydande transportnät. Bebyggelsen är förhållandevis gles och ger inte upphov till gaturum mellan kvarter utan till friytor mellan fristående huskroppar.I denna stadstyp finns inte helheten i delen, tvärtom byggs den upp genom addering av olikartade element, och blir därför ofördelad. Genom att funktionerna åtskiljs blir staden asymmetrisk eller segrererad, det vill säga verksamheterna blir variabelt åtkomliga, de kommer att länkas mer eller mindre långt bort från exempelvis bostaden.¨

Franzén, s 98-99.

Vid sidan av de fysiska förändringarna fick saneringerna av kvartersstaden Lugnet långtgående sociala konsekvenser. För det första sveptes återstoden av arbetarklassens gamla kontaktytor bort, såsom ölhallar, småbutiker, speceriaffärer, trånga gator och bakgårdar bort. Eftersom ytterst få av de gamla innevånarna hade råd att bo kvar i de nya bostadsrätts- och hyreslägenheterna medförde saneringarna dessutom att områdenas sociala sammansättning förändrades. Medan de gamla invånarna flyttades ut till de nya förorterna befolkades Lugnet av mer välbeställda invånare. Problemen noterades av Malmö Arbetarekommun redan 1966:

¨Ett av de stora problemen vid sanering av bostadsområden är omflyttningen av tidigare hyresgäster. Många hyresgäster har inte råd att flytta in i de nybyggda bostäderna. Här måste i stor utsträckning tillgripas byten mellan olika lägenhetskategorier och hyresnämnderna har en ömtålig uppgift i behandlingen av dessa ärenden.¨

Malmö Arbetarkommun, informationshäfte ¨Malmö Vår stad¨ 1966 s 53.

Visserligen innehöll Lugnet inte någon medeltida bebyggelse, men även här sopade saneringarna bort en unik kulturhistorisk miljö. På Lugnet låg Malmös första renodlade arbetarebebyggelse sida vid sida med pittoresk gatuhus-bebyggelse. Som Hans Janstad påminner om var långt ifrån alla fastigheter förslummade:

¨det fanns minst lika många som kärleksfullt hade vårdats och Lugnet hade kunnat bevarats som ett 'Dragör' mitt inne i det stora Malmö.¨

Janstad, H, ¨Det skövlade Malmö - har rivningsraseriet stoppat?¨ föredrag hållet på Malmö Museum den 25 november 1984 publicerat i Elbogen 1985:3 s 113.

¨Visserligen var detta den tidens svenska livsstil, dikterat av statens politiker, men i arbetarestaden Malmö blev detta rikets ideal katastrofala för den gamla stadskärnan. Ingenting kan förlåta en sådan total "utbombning" av äldre miljöer som politikerna gjorde sig skyldiga till.¨

Rosborn s 171-172. Yngvesson, tidigare kommunalråd i Malmö, beklagar även han rivningsraseriet i innerstaden:

¨Hade man inte lagt fast riktlinjerna på 50-talet för saneringen av Lugnet, så skulle ju fastigheterna kunnat rustats upp och varit bra bostäder, en del av dem. I efterhand så är det ju klart att det hade varit intressant att ha kvar delar av Lugnet. Det fanns delar som inte gick att behålla, men man skulle ha kunnat göra helt annorlunda."

Billing & Stigendal, s 355.

I en omfattande utredning gjord av Statens Byggforskningsråd 1970, som även inkluderade Malmö, konstaterades att 64 procent av hushållen ville bo kvar i de gamla och omoderna lägenheterna. Många satte uppenbarligen värde på de gamla kvartersstädernas rumsliga strukturer, vilket även betonades i utredningsrapporten:

¨De äldre bostadsområdena är funktionellt integrerade, dvs de används för varierande funktioner: de är arbetsområden, bostadsområden, områden för kommersiella och kulturella verksamheter. En variationsrik arkitektonisk utformning speglar det kulturhistoriska skeendet. Dessa förutsättningar för en levande stimulansrik miljö återfinns i ringa grad i moderna bostadsområden,en rad undersökningar har pekat på att miljöns utformning synes ha mindre betydelse för barnens lek än den stimulans som ges av mänskliga relationer och händelser. Även för vuxna (speciellt de hemmavarande) kan den äldre innerstadsmiljön tänkas vara mer berikande än i funktionellt hänseende sektoriserade moderna ytterstadsområden. Enligt detta sätt att se framstår de äldre bostadsområdena som miljöer med stora möjligheter att fungera väl för de boendes behov.¨

Gillwik, Linnea,¨Sociala aspekter på bostadssanering¨. Rapport R 13 från Statens råd för byggnadsforskning. Stockholm: Svensk Byggtjänst s 67-68.

Sammanfattning och slutsatser

Få decennier har varit lika omvälvande i Malmös historia som 1960-talet. Den kraftiga inflyttningen vilken inleddes på 1950-talet och kulminerade på 60-talet pressade bostadsmarknaden till det yttersta. Nya bostadsområden uppfördes i snabb takt. Byggföretagen arbetade för högtryck och producerade 35 000 nya lägenheter under 60-talet. Samtidigt rasade schaktmaskinerna i kvartersstäderna som Lugnet. Under en tioårsperiod mellan 1965-75 sanerades omkring 1 200 omoderna lägenheter i kvarteret Lugnet.

Den omfattande saneringsverksamheten väckte blandade känslor. Framförallt gällde motståndet saneringen av Lugnet och den arbetarbebyggelse som låg kring bl a Gottfridsgatan och som härstammade från 1850-talet. Lugnet blev förslummat under 50- och 60-talen även om det fanns många som vårdade de små husen med stor kärlek. Att förfallet tilltog kunde bero på att stadens myndigheter redan på 1950-talet hade börjat tala om att området skulle totalsaneras. Vissa ansåg att Lugnet hade kunnat bevaras som en småstad i storstaden Malmö, som ett ¨Dragör¨ på denna sida Öresund. Räddningsaktionen hade dock inte tillräckligt många förespråkare. De nya planerna för Lugnet skisserades på 50- och 60-talen och i den första planen prioriterades kontor, butiker och bilism. På 60-talet började Malmö stad att köpa in marken steg för steg. År 1975 var stadsplanen slutgiltigt fastställd.

Även om det finns flera trevliga berättelser som man kan uppfatta som att Lugnet var en fridfull idyll så är det min bestämda uppfattning att det är lätt att beskriva Lugnet som en pittoresk idyll så länge som man själv slipper att bo där. Mina egna erfarenheter går ju inte att beskriva som positiva även om det naturligtvis är lättare för en ungkarl att leva med låg standard än det är för en barnfamilj.

Det är min uppfattning att den egentliga orsaken till att det fattades beslut om rivning eller sanering av Lugnet framförallt berodde på att arbetarrörelsens företrädare skulle se det som ett stort personligt misslyckande om man inte fick riva och bygga ett nytt fint bostadsområde med parollen ¨ljus och luft och hälsobostäder åt alla¨. Deras dröm var ju att man när man hade vunnit den politiska makten också skulle ha möjlighet att använda den för att förbättra för stadens innevånare. Det är också min uppfattning att stadens myndigheter inte egentligen hade något val, utan att riva Lugnet och medverka till att bygga upp en ny stadsdel. Samtidigt tycker jag som många andra att man hade kunnat spara en del av arbetarbebyggelsen som var av kultur-historiskt intresse till exempel låghusbebyggelsen på Gottfrids-gatan. Den största skulden för att ingen del av Lugnet bevarades anser jag att man får lägga på byggherrar som BGB och inte minst Skånska Cementgjuteriet, men också HSB. Det är naturligtvis inte helt lätt att hålla isär de som var mest skyldiga eftersom flera politiker var så intimt sammankopplade med HSB. Ett exempel är Oscar Stenberg som utöver att vara kommunstyrelsens ordförande också var chef för HSB. Den största förklaringen till att det gick som det gick anser jag ligger i att både HSB och Skånska Cementgjuteriet fanns på marknaden för att tjäna pengar. Detta underlättades väsentligen därför att politikerna i Stadshuset ville skaffa nya och bättre bostäder för vanligt folk och därför planerade man från början att saneringen av slumområdena var en viktig uppgift. Dessutom anser jag att Hugo Åberg spelade en mycket central roll dels med hjälp av sina goda kontakter med ledande socialdemokratiska politiker och dels med hjälp av sina pengar. Eftersom mycket av slummen fanns i centrala delar av staden planerades det från företagens sida att man skulle bygga butikslokaler och kontor på den frigjorda ytan. Detta gällde naturligtvis inte bara kvarteret Lugnet utan de flesta saneringsområdena i staden. Andra exempel här är kvarteret ¨Korpen¨ och Caroli City som t o m sanerade bort en hel gata, - Jerusalemsgatan.

Om man idag tar en promenad runt kvarteret Lugnet tycker jag att det är tveksamt om man lyckades bygga en oas för alla. För de tidigare invånarna blev det inte någon oas eftersom de inte hade råd vare sig att köpa en insatslägenhet eller råd att betala de höga hyrorna för en hyreslägenhet. Lugnets bostads-rättsförening anser att det är så stora problem i området att man har låtit uppföra en mur runt föreningens fastigheter. Kvarteret ser idag ut som vilket förortsområde som helst fastän det ligger mitt i centrala Malmö. De enda hus som finns kvar från det egentliga Lugnet är några fastigheter på Kaptensgatan annars är allt det gamla rivet och ersatt av nya hus. Den gamla saluhallen, den enda kvarvarande byggnaden, av kulturhistoriskt värde, inrymmer idag en dansk lågpriskedja ¨Netto.¨

5 Käll- och litteraturförteckning

Tryckta källor

Hälsovårdsnämnden, Hälsovårdsnämnden, (1969) Rapport om bostadsundersökning inom det s. k. "Lugnet" i Södra Förstaden i Malmö under tiden oktober 1967 - mars 1968. (1969)

LUGNET - en oas för alla? En skrift från Malmö kommun 1979

Periodika

Arbetet

Skånska Dagbladet

Sydsvenska Dagbladet

Arkitektur

Litteraturförteckning

Billing, Peter (1994)'En stad får inte bli som en gammal murken trädstam' - 1960- och 1970-talens saneringar av Carolis och Lugnets kulturmiljöer'. Malmö: Elbogen fornminnesförenings årsskrift.

Billing, Peter & Stigendal, Mikael (1994) "Hegemonins decennier: Lärdomar från Malmö om den svenska modellen" Malmö.

Davis, Dewitt (1971) "A factorial ecology of Malmö 1965. An essay on the social geography of the city" Lund: Arkiv Förlag.

Franzén, Mats (1992) "Den folkliga staden" Lund: Arkiv förlag.

Weibull, Martin (1947) Generalplan för Malmö/Stadsingenjörskontoret. D 2, Inventering av näringsliv och allmänna institutioner.

Gillwik, Linnea (1975) "Sociala aspekter på bostadssanering" Rapport R 13 från Statens råd för byggnadsforskning Stockholm: Svensk Byggtjänst.

Greiff, Mats & Larsson, Hans (1989) "Lugnet - en stadsdel i Malmö Dess tillblivelse och utveckling 1863 - 1915" Malmö: ELBOGEN fornminnesförenings årsskrift.

Höst, Jan (1998) 'Stadsdelen i Lugnet i Malmö på 40- och 50-talen'. Malmö: Elbogen fornminnesförenings årsskrift.

Janstad, Hans (1985) "Det skövlade Malmö - har rivningsraseriet stoppat"? Elbogen 3. Malmö Fornminnesförening.

Janstad, Hans & Rosborn, Sven (1985) "Malmö" Stockholm: BREVSKOLAN.

Löfgren, Orvar (1979) "Känslans förvandling", i Frykman, J & Löfgren, O, Den kultiverade människan Lund: Liber.

Murath, Lisbet & Norén-Brunbäck, Barbro (1989) "Malmö bygger under 100 år Byggmästarföreningen i Malmö 1889 - 1989". Stockholm: Byggförlaget.

Ohlsson, Rolf (1994) Bidrag till Malmö Stads historia del 7. Malmö: Berlings.

Ranby, Henrik (1992) "Stadsplanering och arkitektur efter 1820" i Malmö Stads historia, del 6. Malmö: Berlings.

Rosborn, Sven (2002) "En vandring i historien med genom gamla Malmö" Malmö: Corona Förlag, Malmömagasinet.

Schönbeck, Boris (1994) "Stad i förvandling uppbyggnadsepoker och rivningar i svenska städer från industrialismens början till i dag" Stockholm: Byggforskningsrådet.

Svenning, Olle (1995)"Lojaliteter' - MIN FAR (s)" Stockholm: T Fischer o Co

Sönnerdahl, Arnold & Sjölander, Gothard (1950) "HSB i Malmö 1925 - 1950" Malmö: Tryckeri AB Framtiden.

Werup, Jacques (1981) "Hemstaden - min malmöhistoria" Stockholm: Alba.

Åström, Kell (1993) "Stadsplanering i Sverige" Stockholm.