Musik och text:Richard Wagner. Premiär på Vill du veta när jag har sett föreställningen Läs mer Libretto
Premiär
| Roller | Röster | Sångare |
|---|---|---|
| Siegmund | tenor | Poul Elming |
| Sieglinde | sopran | Iréne Theorin |
| Wotan | basbaryton | James Johnson |
| Brünnhilde | sopran | Tina Kiberg |
| Hunding | bas | Stephen Milling |
| Fricka | mezzosopran | Randi Stene |
| Helmwige | sopran | Anne Margrethe Dahl |
| Gerhilde | sopran | Ylva Kihlberg |
| Ortlinde | sopran | Charlotte Meldgaard |
| Waltraute | mezzosopran | Hanne Fischer |
| Siegrune | mezzosopran | Rikke Damkjaer |
| Rossweise | mezzosopran | Elsebeth Lund |
| Grimgerde | mezzosopran | Elisabeth Halling |
| Schwertleite | mezzosopran | Ulla Kudsk Jensen |
Oroad av Erdas undergångsvisioner och det faktum att ringen är i Fafners händer och av att se hur hans makt beskärs av de lagar han själv stiftat. Önskar Wotan en människa som står fri från gudars och människors samfund, som kan göra det han inte kan och därmed hjälpa till att säkra hans makt. Därför har han med en jordisk kvinna satt tvillingparet Siegmund och Sieglinde till världen. I ett överfall på deras gård har modern dödats och Sieglinde rövats bort. Fadern Wotan, som i detta sammanhang kallat sig Völse, levde en tid i skogarna med sonen tills han en dag försvann. En varghud var det enda spår som sonen fann . Den son Wotan nu alltså ansett mogen att ensam leva i världen. En hjälp har han, Siegmund ännu ovetande, gett. Han har under ett besök i Hundings hem stött ett svärd i stammen på det träd som bär upp huset. Hunding är den man som åt sig rövat Sieglinde, som vid denna episod med svärdet dock inte har en aning om att främlingen var hennes fader. Siegmund irrar nu i skogarna samfundslös, inte hemma någonstans. Efter en strid har han förlorat vapnen och i ett oväder kommer han flyende till Hundings hus, och här börjar Valkyrian.
Den utmattade Siegmund sjunker ner vid härden där Sieglinde finner honom. Ovetande om varandras identitet känner de en spontan dragning till varandra. Båda är de som fångar i en främmande värld. Hunding kommer hem och efter en stund känner han i denna främling igen den man han jagat denna dag. Det är Siegmunds berättelse om sina öden som avslöjar sammanhanget för Hunding. Denne lovar enligt sed och lag Siegmund gästfrihet för natten, men kamp med starka vapen när morgonen gryr. Till hans vrede bidrar inte minst det tydliga intresse Sieglinde visar främlingen. Innan Sieglinde lämnar salen försöker hon förgäves fästa Siegmunds uppmärksamhet på svärdet i stammen.Lämnad ensam erinrar sig den vapenlöse Siegmund ett löfte av fadern att i högsta nöd finns ett svärd, men han sätter dei inte i samband med eldreflexerna i svärdfästet. Sieglinde återvänder. Hon har givit Hunding en sömndryck och nu berättar hon för Siegmund historien om detta svärd. Om hur bara den starkaste kan dra loss det ur stammen. Och hur alla redan har försökt utan framgång. Nu blommar det instinktiva samförståndet mellan de två ut i kärlek. De igenkänner sig själva i varandra och så går sanningen upp för dem. Völse var deras fader, völsungar är de, syster och bror. I entusiasm rycker Siegmund svärdet, som han ger namnet Nothing, ur trädets stam och de flyr tillsammans ut i vårnatten.
Wotan ger order till en jublande Brunnhilde, älsklingsdottern, och en av hans nio valkyriedöttrar. I den kamp som förstår mellan Hunding och Siegmund ska hon ge den senare sitt skydd. Men Fricka korsar planerna. Hon söker upp Wotan. Hon argumenterar både som äktenskapets gudinna och som plågad, kärlekslöst behandlad hustru, och till sist snärjer hon Wotan i de lagar och förordningar han själv instiftat och tvingar honom att ändra ordern till Brunnhilde. Siegmund skall fällas. Wotan ser, full av förtvivlan, möjligheten att förverkliga sin tanke på den frie hjälten, som ska rädda honom och världen, gå förlorad. Han upplever sig själv, härskaren över en värld, som den ofriaste av alla. Han berättar allt för Brunnhilde, om rhenguldet,nibelungar,jättar och den fara som hotar, och vill själv slutet. Han kan inte längre styra utvecklingen. Brunnhilde, som instiktivt känner hans innersta vilja, vill trotsa den ändrade ordern, men en upprörd Wotan befaller henne att göra som Fricka har sagt, fälla Siegmund.
Siegmund och Sieglinde befinner sig på flykt, när hon utmattad faller ihop. Medan han sitter vid hennes sida träder Brunnhilde fram. Som Valkyria siar hon om hans död och ger honom löftet att föra honom till Valhall. Men Siegmund bryr sig inte om Valhalls lockelser. För honom är Sieglinde allt, hos henne vill han stanna så länge han kan. Här möter Brunnhilde kärleken för första gången. Hon ser förundrad på denne man, som är beredd att offra allt för en kvinnas skull. Detta och hennes insikt om Wotans verkliga vilja, och hans kärlek till dessa völsungar, får henne att ändra stridens utgång. Hon lovar att skydda Siegmund. Hon sätter sig upp mot Wotans vilja, men i striden dyker Wotan själv upp. Nothung, Siegmunds svärd, splittras och Siegmund faller. Brunnhilde tar svärdets stycken och flyr med Sieglinde. Bittert betraktar Wotan sin döde son, och med en föraktfull uppmaning till Hunding, att denne skall meddela Fricka att allt har gått som hon önskat, fäller han Hunding. Själv tar han upp jakten på Brunnhilde, den fräcka, som satt sig upp mot honom.
På Valkyrieklippan samlas valkyriorna för att föra de stupade till Valhall. Med svallande entusiasm hälsar de varandra. Sist kommer Brunnhilde med en kvinna, Sieglinde. Till systrarnas förskräckelse berättar hon hur Wotan jagar henne då hon trotsat honom. Hon ber om en häst för att fly vidare, men ingen vågar hjälpa henne. Djupt in i nibelungaskogen, dit Wotans makt inte når, ska Sieglinde fly och kraft till det får hon då Brunnhilde säger att hon skall föda en lysande hjälte, Siegfri ed. Brunnhilde stannar för att möta Wotan.Wotan förskjuter henne. Hon förlorar sin gudavärdighet, och som kvinna ska hon tillhöra den förste bäste som finner henne. Men Brunnhilde, som känner hur Wotans innersta talar ett annat språk, förklarar hur gripen av kärleken mellan Siegmund och Sieglinde, trotsade Wotans befallning. Bittert tvingas Wotan att konstatera att hon gjort vad han själv önskat, men inte kunnat, handlat helt och fullt efter sin känslas övertygelse, handlat i kärlek. Wotan måste följa sin väg men lovar, bevekt av Brunnhildes böner, att en eld skall flamma kring klippan där han försänker henne i sömn. En eldmur som endast den starkaste kan tränga igenom. Bara den som är friare än han, guden, härskaren, skall vinna henne, säger han i det avsked, där kärleken till Brunnhilde bryter fram genom alla hans fördämningar. Kärleken till henne, som var hans innersta vilja och önskan, hon som levde och handlade den kärlek, som han, likt Alberich, förnekat och måste fortsätta att förneka.
Här kan du köpa biljetter till de flesta operaarrangemang i Sverige
